Ajajaj!

Under min resa råkade jag tappa planboken samt alla mina id-handlingar, förutom, gudskelov, passet. Eller blev jag bestulen, rättare sagt, som jag fick veta dagen efter. Lyckades dock spärra alla kort, leg osv.
Min plånbok fick jag som sagt tillbaka, från polisen. Pengarna och bankkorten var borta. Ingen bra start på semesterresa direkt. Och så den där känslan att någon tagit sig in i mitt liv och fått mig att känna sig smutsig. Stölden innebär inte bara att man tar någon annans egendom. Man tar en del av personens inre också.

Men, jag lämnar det bakom mig, det finns ingenting som jag kan göra mer, och att fundera på det gör inte saken bättre utan snarare lyckas jag förstöra resten av min underbara resa! Alltså titta framåt, vart du ska!!!

I morgon



 Nu har jag packat klart. I morgon -  den första helt mörka natten sedan... vet inte riktigt.

Oj, vad jag ser framåt detta! Gillar inte riktigt ljusa sommarnätter, förutom då jag har semester, förstås.

Då bär det av söderut alltså, i morgon!

För formens skull

Varje dag finns det oerhört mycket som händer i våra liv. Ögonblick av lycka, sorg, hopp, förtvivlan. Ögonblick som vi vill hålla kvar, eller sådana som helst ska vara över. Men någonstans på vägen försvinner det hela, livets innehåll.

Det är ständigt nya intryck som kommer, tränger sig in tar sin plats för ett ögonblick igen.

Jag vill få lite form på det ständiga livsflödet.
Jag vill minnas.
Jag vill ha möjlighet att
stanna - betrakta - fundera över

Vet inte om det är möjligt över huvud taget.


I alla fall, just nu känns det att det kommer att hända ganska mycket. En del viktiga saker.
Något slags vägskal står jag inför, men ännu kan jag inte se vägen.
Men den kommer. Och den blir bra.

I och med att jag börjat skriva hoppas jag kunna få lite ordning på tankarna och minnena, för formens skull. Och för framtidens skull.

Varför gör jag det här?

Ja, varför? Och varför just nu?

Jag har sedan länge läst bloggar, och några följer jag regelbundet. De inspirerar mig och ger mig stöd i olika sammanhang. Något aktivt deltagande har det hittills aldrig blivit från min sida... Har väl inte vågat. Men någon gång började jag ändå fundera över att det kan bli inspirerande att skriva själv. Och nu är jag här för att prova.

I väntan...

Nu är det bara två dagar kvar...

På onsdag kommer jag att se de fyra tassarna igen. Tassarna tillhör Emil. Och Emil är en hund.

Det är med andra ord en väldigt lång och jobbig tid som närmar sig sitt slut nu. En tid av funderingar, längtan, rädsla och dåligt samvete. Och ögonblick av förtvivlan, då vi fick skiljas åt. Den eviga väntan är snart förbi...