Action!

Idag har jag jobbat "ute" för första gången sedan mitt skov i höstas.

Det kändes underbart att få ta på sig skyddsskor och hjälm och jobba ute "i verkligheten". Att faktiskt kunna röra vid all teknik man dagligen ser på datorskärmen. Allt man ritar finns ju faktiskt någonstans därute, som del av ett system, levande, funktionellt, har en uppgift att uppfylla.

Så på det sättet har det varit en härlig dag.

Men. Efter några timmar mitt i allt maskinbuller och all oljedimma har det lika så verkligt och fysiskt kommit upp för mig att det är väldigt påfrestande för min kropp. Som om min kropp vore dubbelt känslig för skadlig miljö som vanligt.
Jag har ju märkt detta förut, kroppen håller så länge som jag inte kräver för mycket av den.
Så länge det är lagom, enligt ett visst upplägg.
Men om det kommer till faktorer som gör en dag lite mer utmanande, då säger kroppen ifrån.
Kroppen ropar då stopp!

Så just nu gäller utmattning, illamående, orolig mage samt helt ovanlig hos mig - huvudvärk. Försöker vila nu lite innan jag orkar få i mig någon middag.

Är jäkla nöjd, trots allt.
Stolt också på något vis.
En sådan dag gör mig glad, även om jag inte önskar mig en till sådan inom närmaste framtiden.

Jag är tacksam

Vi har haft en underbar dag.
Vi har varit ute en hel del och sedan blev det mys inne.
Lite fixande hemma, vanliga helgsysslor.
Och det kändes bara rätt.

Jag känner stor tacksamhet nu.
Visst, känslor och tankar finns ju där hela tiden, jag uppskattar verkligen var jag är i livet och framför allt hur vi har det.
Men just i sådan där ganska jobbig tid, med både kroppen som strular och otroligt stora förändringar som jag står inför... just i en sådan tid uppskattar jag det dubbelt så mycket som vanligt.

Jag är tacksam att ha dig så nära mig.
En som jag inte kan få nog av.
Om jag bara kunde... jag skulle dyka in i dig och stanna i dig.
Du omger mig en fin, mjuk, ljus slöja av tankar och ord.
En själslig omfamning som tar bort allt det onda, lindrar smärta och får mig att tro
på livet, på mig, på oss.

Och även på kärleken och vänskap, i en form jag aldrig tidigare fått uppleva.
Tack, fina du.

Och tack vovven, du hittar alltid på roligheter därute.---

Att landa i det nya

Det har varit dagar på hög varv sedan i måndags.

Jag har nu kunnat ta in allt det nya i mitt liv, allt som kommer.
Jag håller på att landa. Hitta mig igen.
Det känns bra.

Samtidigt, det vet jag: det är bara början.
Så mycket är oklart. Och förblir sådant ännu ett bra tag.

Vi är inte där ännu, bakom träden skymtar dock nya utsikter

För mig funkar bäst om jag kan bearbeta saker genom att agera. Det blir lättare för mig. På så sätt får jag bättre koll på läget, kan strukturera upp tankar och känslor och omsätta dem i praktiken.
Annars har jag tendens att gå vilse i mina egna tankar.
Jag håller på att utveckla någon sorts handlingsplan i samarbete med min partner i det hela.
Vi har insett att vi har nästan identiska tankar och känslor inför det som komma skall. Det är en stor lättnad.
Just nu behöver vi detta väldigt mycket, att veta att man kan lita på varandra.

Att förstå sin kropp

Kan inte riktigt få grepp om allt det där. Om Crohns sjukdom. Och om hur kroppen fungerar.
Det var inte roligt igår, med cystoskopin och allt vad det innebär, men det är ingen stor grej, jag överlevde. Och det var ingenting som stod i något direkt samband med tarmsjukdomen i sig. Om  inte...
Idag har inte varit en bra dag. Det har varit en mycket Crohns-alike dag. Mina leder gör ont, något drar i dem, river isär och klämmer ihop. Som osynliga armband som dras ihop, hårdare och hårdare.


Vet inte vad jag ska tro, om det nu finns ett samband med gårdagen.


Faktum är att jag bara vill ta en paus, från det ena och det andra.
Från smärtan, både här och där.
Även om jag vet att det inte handlar om rättvisa i livet, så känns det orättvist trots allt.

Julmysteriet en julafton så sent

Ligger här, med fortfarande varma kinder efter kvällens goda vin. Och funderar lite på en sak. Tänk om den ultimata, sanna, eviga och hela vänskapen faktiskt finns? En kärlek som är gränslös och god? En närhet som ger trygghet men ändå utrymme att växa, bli hel som en del i helheten?
Tänk om det finns någon sådan, någon som kramar om dina tankar utan att det känns kvävande.

Någon som har en extra nyckel.

Om det nu skulle vara så, skulle en sådan vänskap kanske innebära att man speglas i den andra personen, så att man kan se sig själv, men även med den andres ögon.

Till dig som kanske är en del i det omöjliga. Jag har just packat upp en julklapp från dig.
Hur kunde du veta bara så här?
Jag hittar inga ord för att säga tack. Men det behövs väl inte. För du har redan uppfattat allt det som finns i mig, som ännu är oformulerat. Som inte ens jag fått klart för mig.

Du ska veta det: det kommer alltid att finnas ett rum i mitt hjärta som tillhör dig, ett rum som är stort och ljust, för bara så där kan jag se dig, vännen.

För trött för helgen

Det är fredag, helgen börjar, och jag ligger i sängen. Skäms lite för mina ambitionslösa planer: sova, vila, sträcka ut mina ömma leder under det varma täcket, blunda, bara vara. Utan att vara ledsen eller nedstämd, bara trygg och stilla.

Och visst, det är ingen spännande helg jag står inför, ingen stor upplevelse som väntar. Just nu vill jag inte planera något. Men för en gångs skull struntar jag i att bedöma min livsstil. Det är just så som det är. Jag måste kompromissa med min kropp. Alla krafter går ut på att orka med jobbet måndag till fredag. Idag, efter dessa fem dagar, finns ingenting kvar i mig.

Är lite sugen på någon god fredagsmiddag i gott sällskap, men är för trött för att laga mat eller äta ute. Det känns så långt långt bort.

Så det får bli en annan gång.

Även om det skulle kunna kännas tungt att inse sin egen trötthet, så känner jag mig relativt nöjd. Jag har valt att jobba, jag behöver det för min självkänsla, mer än en utekväll eller lyxig middag.
Så får det bli alltså. Ta en timme i taget, stanna och känn efter.

Germinidfall från 2009 (Rymdkanalen)

...
Några timmar senare har jag tagit mig ut på en kort promenad med hunden. Skogen ser otroligt skönt under klar stjärnhimmel, frosten gör att alla konturer blir knivskarpa. Allt lyser. Och de höga granarna bakom huset har jag fått syn på några fina germiniderna som faller ner från himlen just nu. Det känns fint ändå, på något sätt. Med livet och allt. Även om man inte orkar, så är det så skönt att leva.

Time to say goodbye

Efter en härlig helg blev det dags för en ny arbetsvecka. Känns skönt och samtidigt väldigt jobbigt.

Utöver detta blev det även dags att skiljas från min käraste, min alldeles favoritmänniska, den bästa som finns. För en gångs skull blir jag helt subjektiv och kritiklös. Det var dags för honom att bege sig iväg, långt bort, och vi kommer inte att ses förrän om några superlånga veckor.

Eh! Känns jobbigt redan nu. Att vara ifrån den enda människan på jorden som gör mig hel.

Utvärdering av jobbveckan

Jag har nu jobbat en vecka efter en längre tids sjukskrivning (blev sjukskriven i höstas, början på oktober blev jag inlagd, och hela november var jag hemma).

Det var i alla fall väldigt spännande att börja jobba igen. Å ena sidan har jag längtat efter mitt jobb och min arbetsplats redan i flera veckor, jag gillar mitt jobb och kan inte riktigt vara utan.

Jag kände mig även mer och mer nyttolös under sjukskrivningen, hade för mig att tiden bara går medan jag står stilla och slösar bort den. Tja, en helt värdelös tillvaro kan man väl inte säga, men i viss mån kändes det så (vissa dagar mer, vissa dagar mindre).

Så småningom insåg jag då att om det fortsätter på det viset så blir jag galen, får depression eller något åt det hållet, och det kändes inte alls rolig, att få psykbryt till på köpet. Nu vet jag att jag ibland får rätt extrema tankar och det skulle väl aldrig gått så långt, men sådana känslor och funderingar fanns där i alla fall.

Men sedan fanns det (och finns fortfarande) den fysiska sidan. Den sida som har spelat den största rollen. För, så känner jag, jag kan ändra min mentala inställningen, leva mer eller mindre med mina tankar och känslor, men det fysiska ligger bortom min kontroll, även om jag skulle vilja förbättra min kroppstillstånd så går det helt enkelt inte. Inte med viljan. Inte så som jag hade tänkt tidigare, sedan i våras, då jag försökte blunda hårt för kroppens symptom och köra vidare. Då jag intalade mig att det går att övervinna bara man vill, att det går över, bara man inte tillåter sig själv att vara svag. Men den taktiken har brustit på alla fronter. Det har jag insett nu. Man kan inte hoppa över sin egen kropp. Man kan ha olika synpunkter till Crohns, man kan hata sjukdomen och sin egen kropp, men i slutändan är det Crohns och kroppen som styr ens liv.

Det får man väl acceptera med ödmjukhet.

Just inför den fysiska aspekten kände jag mig orolig när det gäller att börja jobba igen. Jag kände att jag inte riktigt är så pass bra i kroppen att kunna fixa det där. Jag känner fortfarande mycket av inflammationen och känner mig rentav sjuk vissa dagar. Smärtan och sjuk mage dominerar fortfarande.

Men efter den första veckan är jag ändå nöjd. Nöjd och stolt över att jag vågade ta det steget. Jag har fått mycket posistiva tankar under veckan, bland annat tack vare alla fina ord från mina arbetskollegor, jag har dessutom känt av allt stöd som jag får. Så det känns otroligt bra.

Jag är även stolt över mig själv att jag orkade med arbetet, äntligen får jag gå vidare och utvecklas.
Att jobba hjälper mig också att släppa känslan att jag ÄR sjukdomen. För så kan man lätt börja tänka när man är sjukskriven och allt i livet kretsar just kring det sjuka. Innerst inne vet man att det inte stämmer, att vi är så mycket mer än bara vår öm mage och febertoppar, men vissa dagar hamnar man väl i sådana tankar ändå.

Sist men inte minst har jag fått inse att jag inte orkar med att arbeta heltid. Inte nu. Inte än. Jag har nu jobbat cirka 80% och känner hur det tär på kroppen. Orkeslöshet är enorm. Jag kan hålla mig någorlunda vid krafter de timmar jag jobbar, men strax därefter säger kroppen ifrån och fordrar sitt. Stort sett har jag alltså sovit och vilat under dygnets resterande timmar.

Mina slutsatser och min målsättning efter denna vecka får väl bli att det har varit ett bra beslut att börja jobba, men att jag måste se upp att det inte bli för mycket, att jag fortfarande måste vara väldigt försiktig med min kropp vad den orkar. Jag vill jobba, men samtidigt måste jag med ödmjukhet inse kroppens brister och behov som får tillgodoses.

Tio år

Det är på dagen tio år nu.
Då.

Jag fick så mycket. Men förlorade en hel del också.
Vad konstigt att minnas, fortfarande.

Modet och lyckan

Min mormor brukade säga att man ska ta tag i livet och trycka ur som citron.
Vad kommer ur då? Saften. Essensen. Kärnan.

Idag har jag faktiskt insett hur detta går till.
Det krävs både lite mod att ta i citronfrukten.
Och lite kraft, för att trycka ordentligt, annars blir det ju ingen saft.

Jag mådde kass i morse och hade ingen lust att ta mig upp.
Men jag gjorde det ändå och vi fick en fin 1:a advent.

Jag klarade en gemensam promenad i kylan. Trots svullna och ömma leder.

Jag klarade glöggfesten också.
Trots att råriset tog emot med sin hårda struktur. Och alla andra godheter.
Till min ömma mage sa jag bara:
"Låt bli med dina konster, ikväll struntar jag i dig, vad du än hittar på!"

Citronen är bara ett torrt skal nu.

En dag att älska

 En dag man gärna vill drömma sig tillbaka till.
Fantastiskt vinterljus ute.
Glad hund som till vår stora glädje så småningom blir ännu bättre och gladare (om än fortfarande lite mager).
Långa kärleksfulla samtal.
Ömsesidig respekt, ord som värmer, blickar som smeker. Händer som kyssar.
Trots min bråkmage är jag bara glad idag.
Glad för att vara fri. Fri att gå ut bara så där och njuta av livet. Trots allt.
Och idag vill jag att det är bara det som gäller.

Livet som är

Det är så underbart att vakna på morgonen och känna gemenskap.
Eller åtminstone de andras närvaro.
Närheten och värme.

Det känns tryggt att höra att min käraste andas bredvid.
I morse var det något speciellt, lite utöver den vanliga morgonstämningen.
Jag blev nästan tårögd av att höra delikata snarkningar och mysigt puffande,
ljud som kom inte från kudden bredvid mig utan från lite längre bort, från hundbädden.

Där låg och sov vår lilla sjukling, numera konvalescent.

Vad drömde han om?
Det får förbli väl hans söta hemlighet... fast jag kan tänka mig vad det var!

Trött och förbannad

Jag vill tillåta mig att vara lite grinig idag. Med tanke på att min hundkompis fortfarande inte mår bra.

Har pratat med veterinären idag, enligt vad jag fick veta så är han ganska pigg, han verkar inte må dålig av att vara inlagd, är lugn.

Men rent fysiskt är han inte bättre. Diarrén vill inte ge med sig.
Jag lider så med honom. Vill inte att han har ont.

Hur som helst, min grinighet har en annan orsak, egentligen...
För några dagar sedan skrev jag om en roman som jag började läsa, Pappa Pralin

Nu tänker jag såhär: det var väl författarens mål, att få läsaren, mig alltså, att tröttna på hela cirkusen, och strax därefter - göra läsaren förbannad.
För, det är väl oundvikligt: efter det femte självmordsförsök blir man lite less... och efter den sjunde vill man bara skrika:

GÖR DET ÄNTLIGEN, PÅ RIKTIGT!

Trollslag

Jag får väl ärligt säga att det inte händer så där mycket i mitt liv just nu.
Går nästan aldrig ut.

Vad som återstår är väl böcker och filmer.
Men jag gör mitt bästa för att få i mig lite kultur...

Som i onsdags, trots min krånglande mage tog jag mod och åkte till stan för att möta en vän och tillsammans gå på en lunchkonsert i kyrkan.

Jag är inte särskilt religiös, men tycker att det finns mycket värdefull inom kyrkoverksamhet.
Till exempel musik.

I onsdags gick vi alltså till kyrkan, jag var glad att komma ut men på gränsen till avvika hem, men ville ändå hålla ut.

Och det var det värt.

Bara några få sekunder efter att artisterna, Katarina Hallberg och Anders Olsson, trädde in på scenen.
Några få sekunder, första gitarrackord och första versen.

Det räckte. Alltruntom mig bara försvann. Även min ömma mage löste upp sig i musiken.
Jag förflyttades i tiden och rymden, togs några århundranden tillbaka, över ängar och skogar, kom även in i stugor och krogar.

Det räcker inte att sjunga och spela, att kunna sjunga och spela, att göra det bra. Allt det där räcker inte.
Det gäller att vara en sann artist.
Som i Katarina Hallberg och Anders Olsson duos fall.
Först då kan man flytta berg, beröra människohjärtan.
Tack!

Allhelgona

Har blivit lite bättre sedan igår.
Men min mage är fortfarande förbannad på vad som hände igår.

Vi hade trots allt en otrolig fin dag!

En lång och inspirerande promenad ute i nästan vårlikt väder kan göra en skillnad!

Till min älskade

Jag har just läst ut "Vänner och älskare" av Theodor Kallifatides.
En underbar bok.
Den väckte många tankar och minnen i mig.
Och gjorde att jag nu ikväll ser mina känslor tydligt och klart.

Den sanna exilen är att leva utan kärlek

Jag har inte märkt hur stor del av mitt liv du har blivit.
Hur nära mig du har kommit.
Hur nära dig jag vågat komma.

Jag har inte förväntat mig detta, inte heller velat att det blir så här.
Jag hade aldrig tänkt att detta blir möjligt, igen.

Men nu är jag här och kan inte vända mig bort längre.
Jag vill se dig, vill känna dig nära.
Vill dela med dig mina tankar.
Och fångar hungrigt dina ord.
Bara därför att du riktat dem till mig.

Tack för orden. Tack för tiden.
För allt som finns oss emellan.

Jag älskar dig.

Norwegian wood

Då jag fortfarande mår rätt så dåligt så dominerades helgen av lugna aktiviteter, förutom obligatoriska skogspromenader i lugnt tempo som jag var tvungen att ta för att slippa min vovves förebrående blickar.

Blickarna undvek jag inte på det sättet som jag hoppades på.
Blickarna var fortfarande där.
Kan vi inte göra något roligt?!

Usch, jag hatar det. Inte blickarna, för självklart har en hund sina egna behov och ibland har jag för mig att det finns en viss bild av hur man tillbringar just helgerna, en bild som för hans begrepp ALLTID gäller.
Men jag hatar det att jag verkligen får dåligt samvete, jag, en människa, den av oss två som skulle ha mer översyn. Jag får dåligt samvete varje gång jag märker att han är besviken.
Och detta trots att jag haft anledning till att göra våra promenader LITE kortare, LITE lugnare...
Trots att han egentligen inte hade det så dåligt och tråkigt...

Ja, men det är väl mitt eget problem.
Till slut så hyschade jag honom in i någon anständigare uppförande för att få lite ro.

Och lördag kväll var det som så ofta dags för svt2 och bioklubben som jag älskar. Suveränt val av bra filmer, suveräna inledande ord av Fredrik Sahlin, något som jag, en icke-expert-men-ändå-intresserad-filmkonnäsör uppskattar väldigt mycket, för just inledningen får mig att skapa någon bild av vad jag kommer att se, någon form av hjälp på traven. Jag är nämligen långt  ifrån en kännare när det gäller filmer, men jag ser väldigt gärna på filmer. Grejen är att det är svårt att veta vilka filmer är på gång, utbudet i biografer är ju begränsad, Biostaden finns och Folkets bio, tack och lov, men där slutar stort sett mina möjligheter.

Men tillbaka till helgens långfilm. Noruwei no mori, Norwegian wood. Jag hann se kanske de första två minuter av filmen och blev förälskad i den direkt. Bilderna gripande i sin skönhet. Enkla scener, men jag fastnade för dem. Färger, ljuset. Jag kunde inte få nog av dem. Och tystnad, tystnad av fallande snö, men även vid stormande havskusten. Tystnad även mitt i musiken.

Visst, hela historien är ju gripande också. Tjugoårige Watanabe lever ett vanligt liv, studerar och jobbar. Men inuti bär han på ett drama som han försöker fly ifrån - hans bäste vän Kizuki har begått självmord.
En dag träffar han oväntat Naoko, Kizukis efemärt vackra, flickvän som har något mörkt,tragiskt över sig, en tung, destruktivt hotande hinna. De två dras till varandra, ur den tragedi som håller dem samman växer någonting annat - en passion. De älskar med varandra en enda gång, och därefter försvinner Naoko spårlöst. Hon drabbas av ett nervsammanbrott och placeras i en klinik i bergen för återhämtning. Själva kliniken är inte heller en vanlig plats, med patienterna som ska vårda varandra och avskilt läge (tänkte direkt på den nyligen lästa Himmelsdalen av Marie Hermanson!).

Under tiden kommer Watanabe närmare en annan kurskamrat, Midori, fångar samtidigt hans intresse, så full av liv, ärlig och öppen blir hon till Naokos raka motsats. Men Naoko vill inte försvinna helt ur Watanabes tankar, han söker upp henne. Är det kärlek eller plikttrogenhet han styrs av?

Någon gång säger Midori till Watanabe, att hon kommer att vänta på honom, hur länge det än behövs. Hon kommer att göra det, för hon litar på honom.

Men lyckas man alltid att komma bort från det sjuka? Tvätta sig rent, skaka av tyngden som ligger på ens skuldror? Även om man, som Watanabe, innerst inne will det, att leva ett "normalt" liv? Man känner även igen något inslag av Thomas Manns sjukliga stämning i Bergtagen - en sjuklighet som hotar att få tag även i den friskaste...

Kommer han att lyckas fly från bergets sken, dess bedrägeriliga skönhet?

Fler bilder kan man se på www.imdb.com

Går det att inte gilla hösten?

Med respekt om det obekväma

Jag har varit sjuk ett tag nu och legat hemma i sjuksängen. Så det har blivit mycket läsande. Tack och lov, jag har för vana att ha det bunkrat med böcker hemma, nästan lika väl som med konserver i skafferiet. Ifall man sitter fast på vintern, så får det räcka både för kroppen och själen...

Efter att ha slukat en bok tog jag en ny från bokförrådet,en roman som handlar om Julia en amerikansk journalist som bor i Paris med dottern Zoë och franske maken Bertrand, en  framgångsrik arkitekt, men, som det visar sig, en känslokall person.

Inför 60-årsminnesdag börjar Julia skriva om Vél d’Hiv-razzian. Från börja tycks ingen känna till några detaljer kring händelserna. Och jag får säga det, inte jag heller har någonsin hört av en sådan aktion.
För jo, dessa händelser är autentiska: I juli 1942 arresterade den franska polisen 12884 judar som samlades och stängdes i ett cykelstadion i Paris, Vélodrome d’Hiver. Många av de fängslade var barn. Fem dygn under vidriga förhållanden, utan mat, plats att sova, läkarvård, utan toaletter. Flera av de tog sitt eget liv eller dödades vid försök att fly, de som höll ut transporterades vidare, till koncentrationsläger, först i Frankrike, sen utomlands, till Auschwitz.
Och det värsta är: Vél d’Hiv-razzian genomfördes av fransmän.

Julia är inte romanens enda huvudfigur. Den andra rösten tillhör en tioårig flicka. En dag knackar franska poliser på dörren till familjens lägenhet, och det tar bara ett ögonblick tills flickans liv förändras, förkrossas. Hon och hennes föräldrar får lämna sitt hem som de står och hamnar i ett läger för judar. Så småningom skiljs flickan från fadern och modern. Det enda hon tänker på är hennes fyraårige lillebror som är kvar i Paris, inlåst i ett skåp. Sarah håller nyckeln i fickan, hon vill rädda brodern, det är det enda viktiga, även efter att hon skiljts från föräldrarna och lämnats i ett läger, under fruktansvärda förhållanden, sjuk, ensam och hungrig.

Hon lyckas fly. Hon möter låsta dörr och låsta hjärtan hos den franska befolkningen. Men till slut räddas hon av en bondefamilj. Och med deras stöd kan hon ta sig tillbaka, till Paris, till sin bror...

Romanen är egentligen inget framstående verk ur litterär synpunkt, även om den är bra skriven. Det som jag tycker är framstående är mod, författarens mod att ta upp händelser som inte hör till franska historiens ljusaste blad. Men ändå, att skriva om detta ärligt och respektfullt, gentemot båda sidorna, detta är en konst i sig.

En bok man borde läsa.

From my bed

Jag älskar att mysa i sängen!
Tyvärr kommer denna förkärlek alltför sällan till uttryck. Men nu, äntligen!

I stället för att mysa i sängen var min helg fylld med olika roliga aktiviteter. Skogspromenader. Trädgårdsskötsel. Bärplockning.