Norwegian wood

Då jag fortfarande mår rätt så dåligt så dominerades helgen av lugna aktiviteter, förutom obligatoriska skogspromenader i lugnt tempo som jag var tvungen att ta för att slippa min vovves förebrående blickar.

Blickarna undvek jag inte på det sättet som jag hoppades på.
Blickarna var fortfarande där.
Kan vi inte göra något roligt?!

Usch, jag hatar det. Inte blickarna, för självklart har en hund sina egna behov och ibland har jag för mig att det finns en viss bild av hur man tillbringar just helgerna, en bild som för hans begrepp ALLTID gäller.
Men jag hatar det att jag verkligen får dåligt samvete, jag, en människa, den av oss två som skulle ha mer översyn. Jag får dåligt samvete varje gång jag märker att han är besviken.
Och detta trots att jag haft anledning till att göra våra promenader LITE kortare, LITE lugnare...
Trots att han egentligen inte hade det så dåligt och tråkigt...

Ja, men det är väl mitt eget problem.
Till slut så hyschade jag honom in i någon anständigare uppförande för att få lite ro.

Och lördag kväll var det som så ofta dags för svt2 och bioklubben som jag älskar. Suveränt val av bra filmer, suveräna inledande ord av Fredrik Sahlin, något som jag, en icke-expert-men-ändå-intresserad-filmkonnäsör uppskattar väldigt mycket, för just inledningen får mig att skapa någon bild av vad jag kommer att se, någon form av hjälp på traven. Jag är nämligen långt  ifrån en kännare när det gäller filmer, men jag ser väldigt gärna på filmer. Grejen är att det är svårt att veta vilka filmer är på gång, utbudet i biografer är ju begränsad, Biostaden finns och Folkets bio, tack och lov, men där slutar stort sett mina möjligheter.

Men tillbaka till helgens långfilm. Noruwei no mori, Norwegian wood. Jag hann se kanske de första två minuter av filmen och blev förälskad i den direkt. Bilderna gripande i sin skönhet. Enkla scener, men jag fastnade för dem. Färger, ljuset. Jag kunde inte få nog av dem. Och tystnad, tystnad av fallande snö, men även vid stormande havskusten. Tystnad även mitt i musiken.

Visst, hela historien är ju gripande också. Tjugoårige Watanabe lever ett vanligt liv, studerar och jobbar. Men inuti bär han på ett drama som han försöker fly ifrån - hans bäste vän Kizuki har begått självmord.
En dag träffar han oväntat Naoko, Kizukis efemärt vackra, flickvän som har något mörkt,tragiskt över sig, en tung, destruktivt hotande hinna. De två dras till varandra, ur den tragedi som håller dem samman växer någonting annat - en passion. De älskar med varandra en enda gång, och därefter försvinner Naoko spårlöst. Hon drabbas av ett nervsammanbrott och placeras i en klinik i bergen för återhämtning. Själva kliniken är inte heller en vanlig plats, med patienterna som ska vårda varandra och avskilt läge (tänkte direkt på den nyligen lästa Himmelsdalen av Marie Hermanson!).

Under tiden kommer Watanabe närmare en annan kurskamrat, Midori, fångar samtidigt hans intresse, så full av liv, ärlig och öppen blir hon till Naokos raka motsats. Men Naoko vill inte försvinna helt ur Watanabes tankar, han söker upp henne. Är det kärlek eller plikttrogenhet han styrs av?

Någon gång säger Midori till Watanabe, att hon kommer att vänta på honom, hur länge det än behövs. Hon kommer att göra det, för hon litar på honom.

Men lyckas man alltid att komma bort från det sjuka? Tvätta sig rent, skaka av tyngden som ligger på ens skuldror? Även om man, som Watanabe, innerst inne will det, att leva ett "normalt" liv? Man känner även igen något inslag av Thomas Manns sjukliga stämning i Bergtagen - en sjuklighet som hotar att få tag även i den friskaste...

Kommer han att lyckas fly från bergets sken, dess bedrägeriliga skönhet?

Fler bilder kan man se på www.imdb.com