Med respekt om det obekväma

Jag har varit sjuk ett tag nu och legat hemma i sjuksängen. Så det har blivit mycket läsande. Tack och lov, jag har för vana att ha det bunkrat med böcker hemma, nästan lika väl som med konserver i skafferiet. Ifall man sitter fast på vintern, så får det räcka både för kroppen och själen...

Efter att ha slukat en bok tog jag en ny från bokförrådet,en roman som handlar om Julia en amerikansk journalist som bor i Paris med dottern Zoë och franske maken Bertrand, en  framgångsrik arkitekt, men, som det visar sig, en känslokall person.

Inför 60-årsminnesdag börjar Julia skriva om Vél d’Hiv-razzian. Från börja tycks ingen känna till några detaljer kring händelserna. Och jag får säga det, inte jag heller har någonsin hört av en sådan aktion.
För jo, dessa händelser är autentiska: I juli 1942 arresterade den franska polisen 12884 judar som samlades och stängdes i ett cykelstadion i Paris, Vélodrome d’Hiver. Många av de fängslade var barn. Fem dygn under vidriga förhållanden, utan mat, plats att sova, läkarvård, utan toaletter. Flera av de tog sitt eget liv eller dödades vid försök att fly, de som höll ut transporterades vidare, till koncentrationsläger, först i Frankrike, sen utomlands, till Auschwitz.
Och det värsta är: Vél d’Hiv-razzian genomfördes av fransmän.

Julia är inte romanens enda huvudfigur. Den andra rösten tillhör en tioårig flicka. En dag knackar franska poliser på dörren till familjens lägenhet, och det tar bara ett ögonblick tills flickans liv förändras, förkrossas. Hon och hennes föräldrar får lämna sitt hem som de står och hamnar i ett läger för judar. Så småningom skiljs flickan från fadern och modern. Det enda hon tänker på är hennes fyraårige lillebror som är kvar i Paris, inlåst i ett skåp. Sarah håller nyckeln i fickan, hon vill rädda brodern, det är det enda viktiga, även efter att hon skiljts från föräldrarna och lämnats i ett läger, under fruktansvärda förhållanden, sjuk, ensam och hungrig.

Hon lyckas fly. Hon möter låsta dörr och låsta hjärtan hos den franska befolkningen. Men till slut räddas hon av en bondefamilj. Och med deras stöd kan hon ta sig tillbaka, till Paris, till sin bror...

Romanen är egentligen inget framstående verk ur litterär synpunkt, även om den är bra skriven. Det som jag tycker är framstående är mod, författarens mod att ta upp händelser som inte hör till franska historiens ljusaste blad. Men ändå, att skriva om detta ärligt och respektfullt, gentemot båda sidorna, detta är en konst i sig.

En bok man borde läsa.