I drömmen min...

Tidigare i dag somnade jag för en liten stund.

Och så vaknade jag. Till denna sköna vy.

Vårruset

Vårsäsongen har dragit igång nu på riktigt, känns det.
Vi är ute så mycket vi kan.
Varje eftermiddag då vi båda är hemma drar en osynlig kraft oss vidare, ut i skogen, ut i solen och våren.

Allting runt omkring spricker av vårglädje!
Blir galen på fåglarna som inte låter mig sova för allt kvitter.

Och så har jag blivit lite... nykär?
Är det möjligt?
Att bli ny-gammalkär? Att få fjärilar i mage, gång på gång igen?

Det kanske är så att vi ses mycket mer numera.
Hade trott att längtan avtar då vi har mer tid för varandra. Men det är precis tvärtom?

Helgdagarna blir det spårträning varje dag, och jag är så otroligt stolt över min duktiga vovve som gör att jag verkligen får jobba hårt medan jag lägger ut spåren.
Vad jag än vill utmana honom med så fixar han det till slut.

Det känns fantastiskt bra.

På spåret igen

Så var det dags. Idag.

Den stora dagen då vi återigen är inne på spåret!

Vi har inte jobbat med spår sedan i höstas.
Visst gick det bra att lägga sökövningar i snön, det funkar jättebra och är en viktig erfarenhet för ekipaget.
Men vintertid kör vi utan sele, och utan längre spår.
Man kanske borde tänka om nästa vinter?

Premiären i morse var alltså ett stort ögonblick.
Inte minst eftersom jag hade planerat att köra igång i flera dagar nu, men fick ge mig på grund av blåsigt väder och mitt spruckna revben.

Jag var både full av förväntan, glad, men även spänd och lite orolig.
Kommer han att klara det?
Har han kanske glömt vad spårandet är för nåt?

Icke!
Bara han fick syn på sele och aporter hemma så gick han los.
Väl inne på spåret, som jag lagt ganska enkelt med tanke på att det var länge sedan, var han självsäker och fokuserad som om det var igår senast!

Min grabb!

IBD?

Satt och pratade länge med veterinären imorse. Och funderade på en sak. Kan det bara vara otur att min hund råkar ut för så stark tarmsjuka att han hamnar på djursjukhuset? Eller är det någon kronisk sjukdom som hundar kan drabbas av?

Svaret var ja. IBD finns hos hundar också.
Och kan hända att min lilla vän drabbats av det.

Jag önskar ingen i hela världen en sådan sjukdom, men min stackarn, det kan inte vara sant!
Jag kan ta på mig alla skov som finns, bara han blir frisk igen.
Så orättvist.

Ledsen

Vovven är sjuk. Fick lämna honom kvar på djursjukhuset.
Här hemma hör jag honom tassa efter mig.
Förväntar mig se honom komma in i rummet. För visst så här, nu, precis så brukar han göra.
Men han kommer inte.
Och jag är förvånad.

Dagen före dopparedan: doppa ej i gryta

...utan i snö

Livet som är

Det är så underbart att vakna på morgonen och känna gemenskap.
Eller åtminstone de andras närvaro.
Närheten och värme.

Det känns tryggt att höra att min käraste andas bredvid.
I morse var det något speciellt, lite utöver den vanliga morgonstämningen.
Jag blev nästan tårögd av att höra delikata snarkningar och mysigt puffande,
ljud som kom inte från kudden bredvid mig utan från lite längre bort, från hundbädden.

Där låg och sov vår lilla sjukling, numera konvalescent.

Vad drömde han om?
Det får förbli väl hans söta hemlighet... fast jag kan tänka mig vad det var!

Hemma bäst

Nu är vi alla hemma igen!

Så ska det vara: matte-husse-vovve

Det känns så skönt att se hunden hemma igen, att se honom så pigg och glad.
Det är först nu jag kan se hur dåligt han var, nu när jag ser skillnaden så påtagligt!

Hoppas det går bara upp nu. Han kan fortfarande inte äta så mycket, endast en matsked specialfoder sex gånger om dagen.

Det är så himla lite, och med hans vanligtvis redan stora aptit så blir det inte lätt...

Sedan gäller det för oss båda, lättsmält men mycket näringsrikt ska det ätas!

Oro och längtan

Vår finaste fyrbenta kompanjon har blivit sjuk.
Han mår så pass dåligt att de ville ha honom kvar på djursjukhuset.

Så nu är han där någonstans, har kanske fortfarande ont och mår dåligt.
Och är ensam.
Och jag kan inte vara där och hjälpa honom.

Vi har kämpat hemma så att han blir bra.
Gjort allting precis som veterinären sagt.
Men till slut räckte det inte.

Jag kunde inte göra mer för honom än att lämna honom där han får vård.

Jag längtar orolig tills dess att vi är hemma allihopa igen.

Facebook: Take it easy

Konsten att möta en hund

Vi har haft en hel del hundmöten idag.
Att möta en annan hund kan vara en stor grej, rolig och läskig på en och samma gång.

En konst, minsann.

På spåret!

För ett tag sedan började vi spårkursen.
Jag kan inte uttrycka hur kul vi tycker att det är att spåra. Även som nybörjare.

Nu tänkte jag att lägga in en spårdagbok på bloggen.
Där kommer jag att beskriva alla upplevelser vi haft inne på spåret.
Både roliga saker som problem och svårigheter.

Syftet med att skriva ner spåren är ju så klart att kunna slå fast olika moment, fånga upp saker som vi vill jobba med vidare.

Men framför allt: minnesanteckningar från den tiden vi har det kul!
Och inspirationskälla, på vägen mot nya utmaningar!

Så här firar vi våren!

Lilla hjälparen























Sedan ett tag har vi nu testat att använda klickern i "träningen".
Min tanke, från början, var alltså att ta hjälp av klickandet när vi övar olika saker eller hoppar hinder osv. Men snart visade sig att det där med klickern faktiskt är så mycket mer.

Min uppfattning om klickerns roll har visat sig vara fel, eller kanske inte fullständig. Begränsad. Och detta trots att jag deltagit i en hundkurs som hade som främsta hjälpmedeln just en klicker.
Då lärde vi oss att markera belöningen med klickandet, som skulle vara ett "lättläst" tecken för hunden:

"Bra gjort!"

Allt det där med fånga det rätta beteendet som med en kamera, osv. Men skillnaden låg i att vi använde oss av olika kommandon, och klickern kom till senare. Kommandot var på något sätt primärt.

Nu har saken blivit helt annorlunda. Efter att ha läst en väldig bra bok om klickerträningen började vi så att säga från andra ändan - nu är det hunden som ska ta initiativ. Han får inget kommando från mig, han får bara ledtrådar för att själv komma på vad jag önskar att han gör, vad jag kommer att belöna.

Nu är han helt galen i att hitta på nya saker! Det räcker med att jag har klickern nära till hands, då börjar leken!

Det är väldigt kul att jobba på det sättet, inte bara med tanke på att träna upp nya saker. Jag upplever det också som ett viktigt verktyg att upprätthålla och fördjupa kontakt mellan hunden och mig.

Jag kan bara rekommendera att prova på och klicka!

Framgångar bara rusar in!!!

Bilden från gårdagens halkpromenad

Sedan ett tag tillbaka har vi tagit mer och mer hjälp av en klicker i vår träning. Tja, positiv förstärkning har alltid funnits där som den enda grunden för all utveckling, något annat än just positiva metoder kan jag inte tänka mig att jobba med, och klickandet har också varit där, men efter att jag läst en ganska lyckad, i mitt tycke, inledning i klickerträning, så har vi involverat den i vardagen. Den har visat sig vara ett jättebra verktyg, ett inspirerande inslag i vårt gemensamma arbete.

Och för någon vecka sedan så vågade jag också börja med shaping-metoden. Jag var lite rädd för att den inte kommer att funka om vi från början jobbade med att lära in själva `kommandon´. Jag kunde inte riktigt se det, det måste jag medge. Och se bara! Efter en vecka så har min vovve fattat det! Han kan nu snurra runt för att få mig att klicka och belöna! Och det har han lärt sig själv, det kan man säga, jag markerade bara med klickern att det han försöker går åt rätt håll.
En stor fördel med shaping metoden, något som överraskade mig, för jag skulle aldrig tänkt på det annars, är att man får en mer fokuserad och träningsvillig hund att jobba med! Helt plötsligt är han helt såld på att ´knäcka koden´!!!

Det känns oerhört bra!

Allvar och skoj

Idag har vi varit på veckans aktiva promenad, där vi får gå i grupp och träffa andra hundar. Och hundägare. Hämta värdefulla tips, dela av sina erfarenheter med andra, få del av andras funderingar och omdömen, träna umgänge och, och, och... ha kul, förstås.

Me, myself & I

Idag har vi varit på en riktig kul promenad, i en större grupp med andra hundar. Det känns oerhört viktigt och givande att delta i sådana gruppaktiviteter, eftersom vi hittills inte haft tillfälle eller möjlighet att umgås med andra hundar och hundägare. Det märks, där finns stora brister när det gäller hundarnas bon ton. Och stor osäkerhet. Men det går framåt och vi ger järnet, så gott vi bara kan. Jag märker hur han kämpar mot sina egna spökar och vill bli bättre. Och jag uppskattar det, det gör jag. Han är gullig, han. Även om han för nu snarare trampar i klaveret.

Le saboteur

Dags för mingel

Idag har vi varit ute på en promenad.

Tja, inget särskilt, so far.

Men, men.

Vi var inte själva.

Vi var ute tillsammans med 8 andra hundar!
Så många nya ansikten på en och samma gång.
Det var spännande och lite läskigt.
Jag blev så ivrigt att jag inte kunde hålla mig tyst och stilla.

Vilket inte var så bra gentemot alla andra.

Jag får göra om, göra bättre.
Bara jag får chans. Jag lovar.

Frusna tassar

Jag gillar helgerna. För då är matte hemma över dagen, och vi tar vår skogspromenad medan det är ljust. Det är fint att få lite solsken på nosen! Vad kul att springa och hämta leksaker och byta dem sen mot godis!
Det är ganska lätt att lura stora mängder av goda bitar från min matte - det räcker med att man gör lite enkla grejer, sitta, ligga, röra vid olika föremål, eller hämta dem, stanna, vänta, och så vidare. Bara man har koll på vad som gäller, så kommer klick! och sen godis och beröm!
Idag har det ändå varit ganska kämpigt med tassarna som frös. Matte brukar smörja på massor med någon klibbig salva, men imorse hjälpte inte ens det. Brrr!