Livet som är

Det är så underbart att vakna på morgonen och känna gemenskap.
Eller åtminstone de andras närvaro.
Närheten och värme.

Det känns tryggt att höra att min käraste andas bredvid.
I morse var det något speciellt, lite utöver den vanliga morgonstämningen.
Jag blev nästan tårögd av att höra delikata snarkningar och mysigt puffande,
ljud som kom inte från kudden bredvid mig utan från lite längre bort, från hundbädden.

Där låg och sov vår lilla sjukling, numera konvalescent.

Vad drömde han om?
Det får förbli väl hans söta hemlighet... fast jag kan tänka mig vad det var!