För trött för helgen

Det är fredag, helgen börjar, och jag ligger i sängen. Skäms lite för mina ambitionslösa planer: sova, vila, sträcka ut mina ömma leder under det varma täcket, blunda, bara vara. Utan att vara ledsen eller nedstämd, bara trygg och stilla.

Och visst, det är ingen spännande helg jag står inför, ingen stor upplevelse som väntar. Just nu vill jag inte planera något. Men för en gångs skull struntar jag i att bedöma min livsstil. Det är just så som det är. Jag måste kompromissa med min kropp. Alla krafter går ut på att orka med jobbet måndag till fredag. Idag, efter dessa fem dagar, finns ingenting kvar i mig.

Är lite sugen på någon god fredagsmiddag i gott sällskap, men är för trött för att laga mat eller äta ute. Det känns så långt långt bort.

Så det får bli en annan gång.

Även om det skulle kunna kännas tungt att inse sin egen trötthet, så känner jag mig relativt nöjd. Jag har valt att jobba, jag behöver det för min självkänsla, mer än en utekväll eller lyxig middag.
Så får det bli alltså. Ta en timme i taget, stanna och känn efter.

Germinidfall från 2009 (Rymdkanalen)

...
Några timmar senare har jag tagit mig ut på en kort promenad med hunden. Skogen ser otroligt skönt under klar stjärnhimmel, frosten gör att alla konturer blir knivskarpa. Allt lyser. Och de höga granarna bakom huset har jag fått syn på några fina germiniderna som faller ner från himlen just nu. Det känns fint ändå, på något sätt. Med livet och allt. Även om man inte orkar, så är det så skönt att leva.