Skogspromenad och förvirring

Vad härligt att kunna vara ute alla tre igen. En härlig, lycklig dag.
Allt blir lite lättare, lite ljusare, bara det finns någon nära mig, någon jag kan dela min glädje med.
Någon som säger fina, kloka ord. Och lyssnar.

Och rakt in på ett helt annat plan. Min kropp.
Det känns lite förvirrande.

Jag håller på att svettas ihjäl.
Att vakna genomsvettig på nätterna har jag vant mig vid, oavsett om jag har feber eller inte så svettas jag otroligt.
Men nu blir det även under dagen, och det är inga små svettdroppar utan riktiga floder!
Är jag hemma så är det bara att duscha och byta om, så det är lugnt, men är man ute så känns det inte riktigt kul att ha våta kläder på sig. Understa lager kan vara torr, men ändå känner jag av all fukt som stannar i mina kläder. Vill inte bli förkyld. Men att lägga av med utelivet är ingen lösning för mig.

Det kanske hormonerna som spelar galet?