Igår såg vi Rust & Bone, en av bidragen till årets filmfestival i Cannes.
En film som gjorde det omöjligt för oss att luta oss bekvämt tillbaka och njuta av fina bilder.
Men det var bara bra så, precis som väntat var det mycket att fundera på.
Rust & bone är en historia full av våld och smärta. För Ali och Maria är livet varken lätt eller rättvist. Men ändå finns det något starkt i dem. Deras relation börjar hopplöst, men blir mer och mer hoppfull, och full av kärlek, trots allt.
Och jag såg Maria, hennes olycka och ensamhet, och jag tänkte tack gode gud, tack att jag bara har crohns. För är det inte så att jag trots allt är lyckligt lottad?
Det finns ju så mycket i livet som är värre!
I detta ögonblick blev jag, kanske helt irrationellt, så glad och tacksam!
För några dagar sedan träffade jag en gammal vän till mig, han var i sällskap med en annan person jag aldrig träffat förut. Det låter kanske konstigt, men då min vän också har en kronisk sjukdom, så presenterade han mig ganska rakt in på sak, som "en till", en som är sjuk alltså. Det visade sig att den andre mannen hade ulcerös kolit. Efter ett kortare samtal sa han till mig:
Jag har varit om ganska mycket, men trots allt har jag alltid varit glad att det inte var crohns.
Jag tog det med ett leende, men blev lite ledsen inombords. Känns inte direkt kul att ha något som ingen vill ha, hehe.
Men nu vet jag det: ja, jag får vara glad, glad att jag har det som jag har det.
Om en timme ska vi låsa oss här i stugan, vi kommer att låta resten av världen fira in det nya året. För oss kommer kvällen att fyllas med foton och berättelsen från resan, med samtal om hur det kändes och hur vi hade det under tiden. Vi kommer att fira oss tillsammans.
Och jag vill så gärna känna mig kvinnlig. En kvinna att älska. En kvinna som älskar. Och det är något som inte varit så lätt. På något sätt går crohns och kvinnlighet inte ihop så bra. Kan man älska sin kropp och vara så less på den samtidigt? Jag har svårt att skilja på vissa saker, tyvärr.
Men jag har världens bästa förutsättningar att hitta tillbaka till den känslan. Ikväll.
Gott nytt år!
En film som gjorde det omöjligt för oss att luta oss bekvämt tillbaka och njuta av fina bilder.
Men det var bara bra så, precis som väntat var det mycket att fundera på.
 |
Rust & bone är en historia full av våld och smärta. För Ali och Maria är livet varken lätt eller rättvist. Men ändå finns det något starkt i dem. Deras relation börjar hopplöst, men blir mer och mer hoppfull, och full av kärlek, trots allt.
Och jag såg Maria, hennes olycka och ensamhet, och jag tänkte tack gode gud, tack att jag bara har crohns. För är det inte så att jag trots allt är lyckligt lottad?
Det finns ju så mycket i livet som är värre!
I detta ögonblick blev jag, kanske helt irrationellt, så glad och tacksam!
För några dagar sedan träffade jag en gammal vän till mig, han var i sällskap med en annan person jag aldrig träffat förut. Det låter kanske konstigt, men då min vän också har en kronisk sjukdom, så presenterade han mig ganska rakt in på sak, som "en till", en som är sjuk alltså. Det visade sig att den andre mannen hade ulcerös kolit. Efter ett kortare samtal sa han till mig:
Jag har varit om ganska mycket, men trots allt har jag alltid varit glad att det inte var crohns.
Jag tog det med ett leende, men blev lite ledsen inombords. Känns inte direkt kul att ha något som ingen vill ha, hehe.
Men nu vet jag det: ja, jag får vara glad, glad att jag har det som jag har det.
Om en timme ska vi låsa oss här i stugan, vi kommer att låta resten av världen fira in det nya året. För oss kommer kvällen att fyllas med foton och berättelsen från resan, med samtal om hur det kändes och hur vi hade det under tiden. Vi kommer att fira oss tillsammans.
Och jag vill så gärna känna mig kvinnlig. En kvinna att älska. En kvinna som älskar. Och det är något som inte varit så lätt. På något sätt går crohns och kvinnlighet inte ihop så bra. Kan man älska sin kropp och vara så less på den samtidigt? Jag har svårt att skilja på vissa saker, tyvärr.
Men jag har världens bästa förutsättningar att hitta tillbaka till den känslan. Ikväll.
Gott nytt år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar