Efter sjukresan

I torsdags bar det för mig åt Umeå. Den här gången var det ingen julresa, även om tiden skulle ha passat så här en dag innan julledighet.

I stället för att besöka släktingar åkte jag för att få göra en undersökning som kallas för leukocyt scintigrafi.
Det låter skrämmande, åtminstone lät det så för mig, men det gör inte ont och är en av de absolut snällaste undersökning jag aldrig gjort. Om man nu inte är rädd för att vara radioaktiv själv, hihi...

För så är det kort sammanfattat: man tar två (ganska stora tyckte jag, men det visade sig vara endast 90ml) sprutor av patientens blod och lämnar det på ett labb där man trollar fram endast leukocyter och gör så att då blir märkta med ett radioaktivt ämne. Proceduren tar cirka två timmar, så jag hade ganska mycket tid på mig att ta en frukostfika. Jag åkte hemifrån kl. 3 på natten och det snöade tätt under hela resan, så hela morgonen var inte särskilt och en fika med kallt kaffe hjälpte inget. Jag gick och la mig för att vila, och jag blev så otroligt bra omhändertagen. Fick ett mörkt vilorum av en sjuksköterska där jag kunde vila och sova, vilket behövdes, jag hade ju samma långa resan tillbaka framför mig.

Efter två timmar kom mina leukocyter tillbaka (i ett fint radioaktivt sällskap) och det var dags att injicera dem tillbaka i min kropp (det som jag fick tillbaka var endast en pytteliten del av det blod som jag lämnade), och sen var det åter att vänta cirka en timme. Då var det dags för första scintigrafi, där man tar bilder lite som på röntgen, fast åt andra håll så att säga, för det var min kropp som hade strålning i sig, inte maskinen.

Sedan var det dags att... vänta igen, hela två timmar, tills jag fick andra bildtagningen bakom mig, en som tog ungefär en halv timme.

Och sen kunde jag åka hem. Hela vägen snöade det kraftigt, men jag klarade det till slut och anlände dödstrött hemma, och glad var jag för att jag och min bil inte delade många andras öde och hamnade i diket.