Balladen om lyckan

Idag var vi och såg Balladen om Marie Kröyer av Bille August.

P.S. Kröyers porträtt av Marie från 1893

Jag älskar måleri, särskilt det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet, då utvecklingen var enorm och det fanns så många skolor som utvecklades samtidigt och påverkade varann.
Jag har skrivit min magisteruppsats om svenska konstnärer under det moderna genombrottets tid. Tja, det var ju länge sedan, känns ju som evigheter sedan, men ett stort intresse för detta ämne har aldrig försvunnit.

Så jag var extra nyfiken hur Bille August skulle skildra Marie Kröyer, hennes man och epoken i sig.
Filmens fokus låg inte alls på det konstärliga i de bådas liv, men bilderna tillkom tydligen under stor påverkan av skagenmåleriets ande. Det var otroligt skönt att se alla scenerna, bara det skulle räcka för mig så att jag blivit nöjd.

Men filmen är så mycket mer än bara den estetiska ytan, formen.
Den skildrar ett starkt livsöde i dess nakenhet. Allt detta som hänger i Skagens vackra stämning men aldrig kommit på tal.

Den tunga vägen till lyckan och frihet är en smal stig. Och den kräver sitt offer.