Ludvigsbacke

Herman Bang (bild från queercult.com)

Jag har just läst färdig "Ludvigsbacke" av Herman Bang. En, kan man tycka, simpel historia - 1900-talets stadsmiljö, en ung kvinna, Ida Brandt, försöker hitta sin plats i samhälle. Var passar hon in någonstans? Hon arbetar på ett sinnessjukhus, men tillhör inte riktigt arbetarklassen. Hon har gott om pengar, men anställningen gör henne självständig och fri.
Hon dras ändå till högre klassens miljö, den miljö hon minns från bardomen. I sina tankar återkommer hon till IDYLLEN - godset Ludvigsbacke, där hennes far var satt som förvaltare. Förälskad i den unge rike Karl Eichbaum, inleder Ida ett hemligt kärleksförhållande. Hon hoppas väl att kunna närma sig idyllen, Karl är ju Ludviksbackes arvtagare. Hennes förhoppningar och väntan... de tar alla krafter, all självständighet ifrån henne. Som om själva umgänget med den rika, men förfallna klassen sugit bort Idas livsglädje och självsäkerhet. Inför en kvinnlig rival, unga och rika Kate, står hon till slut maktlös och utmattad. Allt blir bara smutsigt och mörkt. Kate tar inte bara älskaren ifrån henne, hon skall även ha idyllen.  Och man kan mycket väl redan från början ana, vem blir till förlorare i denna obetydliga kärlekshistorien.
Romanen är ett litet mästerstycke, så sparsam i berättarstilen och handlingen, men ändå så fångande. Och Idas öde har fått mig att fundera mycket över hur vi agerar i livet, hur vi ibland bedrar oss själva, bara för att upprätthålla någon bild som vi själva skapat. Hur ofta lägger vi all vår kraft för att jaga vinden, och inser detta alltför sent? Rätt trist, men så sant...