Det där med böcker...

Bra jobbat!

Idag har vi varit ute och tränat, och det känns bra, mycket bra! Jag tycker att det ger oss mycket, och jag ser nästan hur band oss emellan bara blir starkare varje dag som går. Han följer efter mig nästan jämt numera, och det syns på honom att han är motiverad och tycker det är kul att jobba med mig, eller bara vara i närheten.
Härlig känsla.

Hämma best

Dagens, veckans finaste ögonblick.
Efter tre dagar borta på kursen.
Att komma hem och mötas av glada hundögon, otålig svans, fuktig nos.
Fyra tassar som följer mig nu för varje steg.
Nyfiken hjälper han mig att packa upp,
för att gå säker att jag stannar nu
och förstås, kolla om det finns något smaskigt i min väska.
En smart huvud som hänger tungt på min arm  nu.

Jag älskar det!

Borta värst

Sitter på kursen och längtar efter vovven
Funderar hur han har det.
Han har det bra, det vet jag, men ändå.

Varför gör det så ont?

Det är jobbigt. Att det gör så ont. Och man blöder. Jag är så trött på det där.
Imorgon väntar ännu en undersökning på sjukhuset. Datortomografi.
Men än så länge har jag inga förhoppningar att det blir bättre.

Tidigare idag

Tidigare idag, på spåret...

Simon och Ekarna

Filmen är otroligt fin. Bilderna, musiken, allt återger Marianne Fredrikssons roman väldigt bra. Naturligtvis, jag hade en helt annan bild av handlingen då jag läste boken för flera år sen, men det var ingen känsla Åj, det var inte så det var i boken! nu när jag såg filmen. Utan snarare en tanke: Jaha, just det, så här kunde det lika bra se ut!
Med andra ord: jag är helt nöjd, hihi.

Måste ändå medge, var lite orolig under tiden, tänkte på vovven hur han har det ensam hemma, om kåken fortfarande står kvar när jag är tillbaka, men han fixade det bara bra!

Ensam hemma

Idag fick jag stanna hemma ensam för första gången. Matten åkte till stan för att gå på bio. Även om jag var alldeles själv så har jag inte hittat på några dumheter och uppfört mig fint. Äntligen fick jag sova i lugn och ro, för när matten är hemma så finns det alltför mycket saker som händer, så det blir inte mycket med en tupplur under dagen.
Fick mumsiga korvbitar instoppade i min Kong, så jag har inte haft det tråkigt. Känner fortfarande lite att dåsa till, men passar på och ligger mitt emot matten, med min full-av-förebråelse-blick som skall uttrycka det här: Varför fick jag inte följa med?

Lilla brevbäraren

Nu har jag även kunnat visa min tjänstevilliga sida för min matte.
Varje kväll, under dagens sista promenad, går vi tillsammans hela vägen till brevlådan. Matten öppnar lådan och tar fram det som finns där inne - papper, kuvert, tidningar. Och då är det min tur: jag tar hela bunten och tar den upp ända fram till huset, hela vägen genom skogen. Strunt samma att tryckfärgen smakar ingen vidare och pappret klibbar fast vid tungan, jag lämnar inte min tjänst förren vi är framme vid dörren! Och där väntar mig faktiskt en liten belöning...

Sagan har tagit slut

Nu har jag nått fram till slutet av den ganska omfattande Twilight-sagan. Måste säga att hela serien är bra, bara man tar hänsyn till vad får sorts litteratur vi har att göra med och betraktar serien just ur den synvinkeln. Jag tycker att det var oerhört starkt av Stephenie Meyer att komma med ett så omfattande material som ändå behållit sin rätta ryggrad till allra sista sidorna. Romanerna är strukturerade, hela tanken bakom handlingen är klart synlig, figurerna behåller sina konturer! Jag är så glad att jag har läst sagan!

Insikt

Idag har jag på sjukhuset för en undersökning. Jag har pratat med den läkare som tagit hand om hela utredningen från början. Innan dess så brukade jag träffa bara min uroterapeut, i samband med RIK - rent intermittent katetrisering. Men eftersom mina besvär med blödningar inte ville ge sig så hamnade jag slutligen hos urologen.
Hur som helst så har de hittat någonting som inte var bra, och jag hoppas att det är ett steg åt rätt håll. Och eftersom läkaren bekräftade att det är ytterst sällan med cancer i min ålder, så tror jag på det.

Börjar långsamt, men bra

Det känns bara bra just nu. De första dagarna med vovven har funkat långt över vad jag väntat mig. Vad jag väntat mig var mestadels problem med att vänja sig vid det nya stället, huset, mig, för jag är ju helt ny för honom, sett utifrån hundperspektiv. Hela hans liv har förändrats dramatiskt på bara ett dygn.

Man kan ju fråga sig varför jag beslutat att utsätta honom för allt det där. jag är ju inte dum och försöker förstå hur det känns för ett djur. Och jag vet att det inte kan kännas bra att plötsligt rivas från allt det gamla.
Sanningen är att jag kan ge honom mycket mer än bara mat och taket över huvudet. Motion, aktivering, träning, allt det där som han behöver utöver mat och boende. Och att han behöver det, det är både jag och de som tagit hand om honom hittills överens om. Och det har alltid varit just den anledning till att jag ville göra allt det här. Jag har naturligtvis egoistiska grunder, de också. Absolut.

Men redan nu, efter några dagar, ser jag hur bra han tagit alla förändringar och hur han njuter av utelivet, träning Vi har börjat bara lite, lite, utan att överdriva, jag försöker vara uppmärksam på vilka tecken han ger mig och vill inte forcera något. Ser jag att han är glad och vill arbeta, då kör vi, men jag är noga med att alltid avsluta innan han tröttnar på leken.

Men nosen i snön

Det är svårt att hitta en liten stund för att uppdatera bloggen.
Mycket tid ägnas åt promenader och lekar.
Det är så mycket nytt man måste lära sig som invandrarhund!
Först och främst var det där med någonting vitt som kallas för snö...
I snön finns spännande lukter,
man kan kasta sig rakt i den, upp och ner,
ibland försjunker man helt plötsligt i snömassorna,
men roligast är ändå - att äta den!

hälsningar/E.

Lilla stjärna

Det har sedan länge varit mitt önskemål att läsa en av John Ajvide Lindqvists romaner. Ja, åtminstone prova på, för jag hade ingen aning vad jag skulle kunna vänta mig.
Jag brukar ha en tämligen skeptisk inställning till författare man läser och hör mycket om...
Varför? Vid flera tillfällen blev jag så besviken. Jag hade förväntat mig bra litteratur, enastående läsupplevelse. Jag trodde blint på alla adjektiv som stod på bokomslaget,alla utropstecken. Och fick istället knappast någon duglig genomsnittlig textproduktion utan djupet, en seg berättelse skriven efter mått. Irriterande bara. Och så får jag Lilla stjärna i mina händer. Inför den långa bilresan till Stockholm ville jag låna en ljudbok som jag brukar göra. Och innan jag hinner fram till Västernorrlands gräns vet jag att jag bara vill dyka in i berättelsen, jag är helt inne i den. Men det är inte handlingen som fängslat mig. Jag tycker varken om deckare eller skräckromaner, så att poängen måste ligga någon annanstans. Kan det vara de invecklade, udda figurerna, två flickor, svampplockare, förfallna musikstjärnor, alla ständigt på gränsen till något? Är det därför jag aldrig kan slappna av, pusta ut? Eller är det den distanserade, iskalla berättarrösten? Stämningen av hänsynslöshet, iskallt andetag som får mig att rysa till?
Boken är rakt igenom obehaglig att ha att göra med. Jag hatar den redan nu. Men kan inte släppa den.

Hemma igen!

Tillbaka hemma. Är vi. Jag och hunden.
Allt gick bra, jättebra.
Hunden verkar klara den långa resan bättre än jag hade kunnat tänka mig.
Och så småningom kommer vi säkert att känna sig hemma här!
Snön smakar i alla fall bra...

Testa ditt mod - kuvertprov

Nu har jag även samlat i mig tillräckligt med kurage för att ta itu med dem:
tre kuvert som legat på köksbordet i en vecka.

Så för en stund sedan öppnade jag dem.
Modigt av mig.
Tre undersökningar är bokade på njurkliniken.
Är det bra eller dåliga nyheter, frågar jag mig.

Countdown: 2 dagar - nu!

I morgon ärv det dags.
I morgon bitti. Det bär åt mot Stockholm.
Nu är det slut med planeringar, funderingar, förberedelser.
Nu blir det action!
Det känns bra, bra att det händer, till slut.
Det har varit en lång tid av väntan, alltför lång.
Har man tänkt igenom allt man skulle så börjar man tänka på saker man inte borde tänka på.
Eller tänker man på samma sak om och om igen.
Vilket är meningslöst.

Hur än det blir så har jag gjort allt för att göra mitt bästa.
Resten låter jag bara komma.

Countdown: 3 dagar - tummen upp! Viktigt med hälsokoll

Har alla de sitt pass? - Charles Adams Båtar till New York

Det är inte bara här hemma som förberedelserna dragit igång. I morse var det dags för sista hälsoundersökning inför resan. Syftet med detta är nämligen att säkerställa att inget sjukt djur tas genom gränsen och förs in i ett annat land - i det här fallet Sverige.

Veterinären skrev därefter ett hälsointyg in i hundens pass, där det också finns uppgifter om ID-märkning samt rabiesvaccinering.
Det finns inte längre något krav på att avmaska hundar mot dvärgbandsmask, men det skadar inte om vovven är avmaskad, för att vara på den säkra sidan. Det var synd att vi numera har masken i Sverige, men även om den finns här så är det viktigt att den inte spridas vidare - alltså är det fortfarande bra att med avmaskning innan man reser in.

Ett minne

Countdown: 5 dagar. Himlen finns

Från och med idag är jag på semester! Och det behövs. Jag känner på mig att jag arbetat alltför mycket den sista tiden. Behöver det verkligen - att kunna varva ner.Och redan idag, under de första lediga timmarna, kan jag faktiskt uppleva att himlen finns. Här, nära mig. Just nu betyder min himmel att kunna ta sig hem, lägga sig i den bästa av världens sängar (min egen) med en bok (fortfarande en om vampyrer, ser man på!) och spotify i datorn.
Då vet jag att jag är i himlen.
Blir jag lite osäker på det, så räcker en kort titt ut genom fönstret - ja, inga snöflingor, alltså det måste vara himlen!

Plogbilen kom inte igår, inte heller imorse. Jag lämnade mitt hus en timme tidigare och trevade mig fram genom snödrevorna som stundom räckte mig till höfterna. I skogen låg allt alldeles stilla vilket fick mig att känna något slags surrealistisk overklighet. De enda spåren, förutom mina egna, tillhörde rådjur och älgar.

Äntligen framme på skidspåret - vilken lyx!

 Framme vid bilen var det inte alls lättare. Snön räckte redan från början till knän, så när jag började rensa bilen kunde jag snart knappast se bilens nedre delar. Fram med skyffeln igen, gräva, skotta. Äntligen var både jag och bilen någorlunda snöfria och färdiga att rulla fram mot stan.

Nu, alltså: varma sängen, kul bok och perfekt musik. En lång och mysig natt att se fram emot.

Hur kan man då tvivla på att himlen finns?

Countdown: 6 dagar

Ännu en dag är förbi, en turbulent dag, bör man tillägga. Snörik. Fick lämna bilen långt, långt bort från mitt hemgård. På eftermiddagen tog jag mig inte upp, bilen satt fast i snön på den branta vägen och det tog mig över en timme att få loss den. Skyffel, gräva ut hjulen, grus inunder, gas och handbroms, om och om igen. Fan ta plogmannen som aldrig kommer. Tycker det är skandalöst, men det är inte jag som bestämmer.
Imorgon blir det alltså först lång väg till bilen genom den igensnöade skogsvägen.

Countdown: 7 dagar

Igår fick jag besked från den hundtränare som jag tänkte vi kunde börja träna för här hemma. En väldigt duktig tränare som jag hört mycket (och endast) positivt om. Hon har jobbat med problemhundar, men även med terapi och besökshund. Alla kurser känns otroligt spännande och nyttiga, det kommer att vara väldigt roligt att börja aktiveras tillsammans, jag och vovven. Och som det visat sig, så är det just det en hund behöver - aktivering och samspel med människan!

Countdown: 9 dagar

Nu blir det allvar. Det är nio (!) dagar kvar tills jag ser min Emil och tar honom med mig hem.
Det känns underbart, spännande, men också väldigt, väldigt jobbigt. Å ena sidan tänker jag hela tiden vad som måste fixas inför resan, jag reser ju inte bara för att hämta honom utan vill fixa några andra ärenden.
Rent emotionellt är det också väldigt jobbigt - frågorna snurrar i huvudet på mig.
Inte att jag ångrar mig, beslutet var ju fattat för länge sedan, och jag hade tänkt igenom allt det där hundra och tusen gånger. Men ändå är det jobbigt. Tankarna hur han kommer att gå igenom det, om han kommer att trivas.