Honung mot det bittra

Ännu ett bokval som låtit slumpen och ögat bestämma mer än litteraturkunskapen.
Faktum är att jag blev så nyfiken på titeln.
Jag fick bara läsa boken, jag ville veta mer om alla de föremål som syntes på omslagsbilden.

Och det var inte alls fel. Sue Monk Kidds roman är en spännande historia om att ge sig själv och andra en andra chans. En berättelse om livet som det är.

Livet är aldrig lätt.
Aldrig rätt.
Livet är fullt av sorg. Svåra val, dumma handlingar.

Men det är ändå skönt, livet.
För det finns alltid något, någon, som gör att det är värt att leva.

Det finns alltid lite honung på burkens botten,
även en liten dropp räcker ibland att ta bort den bittra smaken.

Jag känner nu, en sådan berättelse är just vad jag behöver. Bland allt det mörka och tunga, all smärta och uppgivenhet och hjälplöshet som ibland kommer över mig.

Jag vill så gärna finna den här honungssötma igen.

Dave Gahan i bilen!

Och jag som sålt min Golf i somras!

Nu kommer nya versionen av Volkswagens fina lilla bil. Och vem sitter inne? Dave Gahan!
Redan för ett tag sen la jag märke till reklamen på grund av musiken.
Gamla låten mig så kär...

Men att det även blivit Dave som kör bilen har jag inte räknat med!
Överraskningsmoment till hundra procent lyckad.

Yogatrött & Yogaglad

I morse tog jag mig till stan för att äntligen gå en yogapass. Det var ganska länge sedan jag var och yogade.

Musik perfekt för yoga - från Putumayo

Då jag började må lite bättre så försökte jag börja med yoga, men fick snart inse att det inte är så bra för min kropp. Just för stunden.

Jag hade inga problem med att komma i ställningarna eller hänga med under hela passet, men vissa ställningar var smärtsamma för min mage. Och efteråt märkte jag också att jag fick mer ont och mer diaree.

Som jag kan förklara det för mig själv så blir hela magområdet starkt stimulerat av övningarna, cirkulationen ökar, både när det gäller hela kroppen och just i magen. Och med ökad blodcirkulation blir även inflammationen mer aktiv, tycker jag.

Så jag bestämde mig att hoppa av Ashtanga och även Yiengaryoga, en kurs jag tyckte mycket om. Men var sugen på yoga ändå, så till slut bestämde jag mig för att prova medicinsk yoga.

Det gick bra! Övningarna är inte alls så krävande, väldigt lugna, mest sittande ställning. Visst lite ont fick jag ändå, och lite oftare toabesök. Men jag tror att det lånar sig ibland, för jag fick mycket energi och glädje!

Och denna energi och denna glädje sitter i mig ännu, både i kroppen som i själen!

Nytt vapen i kampen för min kropp

Dags för grönt!

Bild lånad från Renée Voltaires blogg

Hampa protein. Ett grönaktigt pulver som ska verka under i kroppen.

Tja, jag är ingen som tänder på allt prat om superfruits, rawfood, osv.
Men i och med att jag behöver pumpa i mig massor med näringsämnen just nu så letrar man naturligt nog efter olika hjälpmedel, gärna naturliga sådana...

Jag har fått näringsdrycker ordinerade av min dietist, förstås, och jag intar dem varje dag (kan inte påstå att jag drycker dem, eftersom de är så pass trögflytande att det inte känns som att dricka längre)

Men, men. Varför måste de vara såååå söta? Jag vill spy bara jag öppnar flaskan.

Så jag har varit och spanat efter något som ska ge mig näring, men utan all industriluktande godissötma.

Så blev jag tipsat att prova hampaprotein. Ska vara skonsam mot mage, och ej söt!
Än så länge så har jag prova pulvret nu till kvällsmål, blandat i pulvret i yoghurten.
Färgen är kanske inte så lovande, men smaken - helt okej, luktar lite som gräs på sommaren, eller hö kanske? Får mig att tänka på hästar i stallet...

Hur som helst, det viktigaste är att det inte smakar sött, utan fräscht!!!

Livet som är

Det är så underbart att vakna på morgonen och känna gemenskap.
Eller åtminstone de andras närvaro.
Närheten och värme.

Det känns tryggt att höra att min käraste andas bredvid.
I morse var det något speciellt, lite utöver den vanliga morgonstämningen.
Jag blev nästan tårögd av att höra delikata snarkningar och mysigt puffande,
ljud som kom inte från kudden bredvid mig utan från lite längre bort, från hundbädden.

Där låg och sov vår lilla sjukling, numera konvalescent.

Vad drömde han om?
Det får förbli väl hans söta hemlighet... fast jag kan tänka mig vad det var!

Hemma bäst

Nu är vi alla hemma igen!

Så ska det vara: matte-husse-vovve

Det känns så skönt att se hunden hemma igen, att se honom så pigg och glad.
Det är först nu jag kan se hur dåligt han var, nu när jag ser skillnaden så påtagligt!

Hoppas det går bara upp nu. Han kan fortfarande inte äta så mycket, endast en matsked specialfoder sex gånger om dagen.

Det är så himla lite, och med hans vanligtvis redan stora aptit så blir det inte lätt...

Sedan gäller det för oss båda, lättsmält men mycket näringsrikt ska det ätas!

Trött och förbannad

Jag vill tillåta mig att vara lite grinig idag. Med tanke på att min hundkompis fortfarande inte mår bra.

Har pratat med veterinären idag, enligt vad jag fick veta så är han ganska pigg, han verkar inte må dålig av att vara inlagd, är lugn.

Men rent fysiskt är han inte bättre. Diarrén vill inte ge med sig.
Jag lider så med honom. Vill inte att han har ont.

Hur som helst, min grinighet har en annan orsak, egentligen...
För några dagar sedan skrev jag om en roman som jag började läsa, Pappa Pralin

Nu tänker jag såhär: det var väl författarens mål, att få läsaren, mig alltså, att tröttna på hela cirkusen, och strax därefter - göra läsaren förbannad.
För, det är väl oundvikligt: efter det femte självmordsförsök blir man lite less... och efter den sjunde vill man bara skrika:

GÖR DET ÄNTLIGEN, PÅ RIKTIGT!

Oro och längtan

Vår finaste fyrbenta kompanjon har blivit sjuk.
Han mår så pass dåligt att de ville ha honom kvar på djursjukhuset.

Så nu är han där någonstans, har kanske fortfarande ont och mår dåligt.
Och är ensam.
Och jag kan inte vara där och hjälpa honom.

Vi har kämpat hemma så att han blir bra.
Gjort allting precis som veterinären sagt.
Men till slut räckte det inte.

Jag kunde inte göra mer för honom än att lämna honom där han får vård.

Jag längtar orolig tills dess att vi är hemma allihopa igen.

Pappa Pralin

Bilden: Albert Bonniers Förlag

Hur sjutton fick jag den här boken i mina händer?
Tja,det var väl något med omslagsbilden jag fastnade för. Eller med titeln. Pappa Pralin... på något sätt konstigt. Spännande konstigt.
Typiskt.
Där kom jag alltså hem från  biblioteket, med Pappa Pralin under armen, och nyfikenhet i huvudet. Fast jag egentligen hade tänkt mig en annan bok.
Pappa Pralin har jag aldrig träffat tidigare. Aldrig hört om honom.
Nu är han här, fast inte riktigt. Inte han.

Men däremot Andrea, en kvinna, och en flicka inuti henne.
En sån man tycker synd om. Bara vill skrika till henne: Vad håller du på egentligen?
En som gör allt bara mer jobbigt, komplicerat, outhärdligt.
En som är sviken. Och bär på rädslan i sin kropp.
Det är hennes tankar jag läser mig in nu.
Och ibland, bara ibland, kryper en obehaglig känsla upp längs ryggen: Är jag inte precis lika löjlig ibland?
 
Där finns även Casper.
En drömkille. Fast ändå inte.
Han är stark ena dagen, andra dagen kryper han under täcket.
Andrea behöver hans styrka, lika mycket som hon avskyr den.
Är det inte så med oss alla?
 

Trollslag

Jag får väl ärligt säga att det inte händer så där mycket i mitt liv just nu.
Går nästan aldrig ut.

Vad som återstår är väl böcker och filmer.
Men jag gör mitt bästa för att få i mig lite kultur...

Som i onsdags, trots min krånglande mage tog jag mod och åkte till stan för att möta en vän och tillsammans gå på en lunchkonsert i kyrkan.

Jag är inte särskilt religiös, men tycker att det finns mycket värdefull inom kyrkoverksamhet.
Till exempel musik.

I onsdags gick vi alltså till kyrkan, jag var glad att komma ut men på gränsen till avvika hem, men ville ändå hålla ut.

Och det var det värt.

Bara några få sekunder efter att artisterna, Katarina Hallberg och Anders Olsson, trädde in på scenen.
Några få sekunder, första gitarrackord och första versen.

Det räckte. Alltruntom mig bara försvann. Även min ömma mage löste upp sig i musiken.
Jag förflyttades i tiden och rymden, togs några århundranden tillbaka, över ängar och skogar, kom även in i stugor och krogar.

Det räcker inte att sjunga och spela, att kunna sjunga och spela, att göra det bra. Allt det där räcker inte.
Det gäller att vara en sann artist.
Som i Katarina Hallberg och Anders Olsson duos fall.
Först då kan man flytta berg, beröra människohjärtan.
Tack!

Skuld och skam

Idag känns det jobbigt med min kropp.
Magen krånglar, har gjort det sedan igår kväll.
Feber gör mig trött och skakig.
Har ont i hela kroppen.

Allt det där gör mig ledsen.
Varför mår jag så där? Varför blir jag inte bättre?

Undrar om det är någon annan som känner just så.
Skam, för man är sjuk, svag, otlillräcklig.
Skuld, för man borde ju bli bättre, börja leva, jobba, vara till nytta.

Kan man bli tillfreds med den känslan?

Mellan Shakespeare, Strindberg och Mann

Under de senaste månaderna har jag haft tur
(det har väl varit just tur, då mitt bokval oftast blir spontant, ej på måfå, men ändå styrt av utomlitterära faktorer)
tur att kunna läsa böcker som står ganska nära en roman som i sin tur ligger mig mycket varmt om läsarhjärtat - Thomas Manns Bergtagen

De böcker jag menar är Marie Hermansons underbara Himmelsdalen
och, nu senast: Augustenbad en sommar

Bilden: Norstedts Förlag

 

Insikt - bättre sent än...

Zolas porträtt av Eduard Manet (bilden från Wikipedia)

Alltså, vad dumt av mig. Jag har gått och letat efter böcker och hoppats på att det blir bra litteratur, och det blev bara besvikelse flera gånger. Inte alla, men dock. Och så kom det sig att jag började tvivla på detta med böcker, med läsandet. Antingen duger inte böcker, eller det är jag som inte duger. Som läsare.

Men nu.
Vad dumt av mig. Har redan glömt något som heter klassiker.
Litteraturens klassiker - ordet i sin finaste form.
Har just råkat upptäcka Emile Zolas fantastiska och så aktuella, fortfarande. Underbart!
Dum men ändå lycklig och tillfredställd läsare. Till slut.

Ladda med goda bakterier - BIFIDO test

Tja, just nu känns min mage allt annat än bra...Inflammationen i tunntarmen vill inte riktigt vika för medicinen jag tar, och tanken var från början att jag ska trappa ner budesonid efter vecka 47.

För att tarmen ska läka och må bra i framtiden, är det kanske bra att ladda med goda bakterier?
Probiotika, prebiotika, och allt vad det heter.

Eller, bara för smakens skull...

Själv är jag inte riktig fan av probiotiska juicedrycker som proviva eller bifido, de är, förutom några få både från proviva och bifido, alltför söta och mättande, tjocka som nyponsoppa. Jag kan få ner bifido äpple och de mest läskande smaker från proviva, päron äpple och kiwi mangostan.

Nu finns det i alla fall möjlighet att testa den här nya smaken inom BIFIDO familjen:

Hoppas den blir riktig fräsch och lite syrlig!

Man kan anmäla sitt intresse här

Lycka till!

Håll i tummarna

Längtar efter en promenad i höstlig dimma...

Vägen upp är lång och inte lätt. Men jag kämpar.

Allhelgona

Har blivit lite bättre sedan igår.
Men min mage är fortfarande förbannad på vad som hände igår.

Vi hade trots allt en otrolig fin dag!

En lång och inspirerande promenad ute i nästan vårlikt väder kan göra en skillnad!

Magnetkamera - aldrig mer!

I morse blev det dags för undersökning av tunntarmen, detta för att kolla om jag inte har några fler inflammationer där. Under koloskopin kan läkarna nämligen se endast ett kort stycke av tunntarmen, precis vid dess övergång till tjocktarmen.

Själva undersökningen är ingenting obehagligt, man ligger bara i ett trångt rör och gör vad man blir sagd att göra )andas in, hålla andan, andas ut...). Lite oväsen inne, då magnetkamera arbetar, men man får hörlurar så det var inget problem.

Det som var fruktansvärt var att dricka kontrastmedel. Smaken var något metallisk, jag var spyfärdig redan efter några klunkar, och det var mycket (en liter?) som fick gå ner...

Nu, flera timmar efteråt är jag fortfarande illamående, har ont i magen och tarmarna, är uppblåst och sitter mest på toan...

Bara trevligt så där fredag kväll.

Till min älskade

Jag har just läst ut "Vänner och älskare" av Theodor Kallifatides.
En underbar bok.
Den väckte många tankar och minnen i mig.
Och gjorde att jag nu ikväll ser mina känslor tydligt och klart.

Den sanna exilen är att leva utan kärlek

Jag har inte märkt hur stor del av mitt liv du har blivit.
Hur nära mig du har kommit.
Hur nära dig jag vågat komma.

Jag har inte förväntat mig detta, inte heller velat att det blir så här.
Jag hade aldrig tänkt att detta blir möjligt, igen.

Men nu är jag här och kan inte vända mig bort längre.
Jag vill se dig, vill känna dig nära.
Vill dela med dig mina tankar.
Och fångar hungrigt dina ord.
Bara därför att du riktat dem till mig.

Tack för orden. Tack för tiden.
För allt som finns oss emellan.

Jag älskar dig.