I luften

Vet ni att praktklockor liknar luftballonger innan de öppnas?





Känner mig lite konstig just nu. Jag hänger liksom. I luften. Jag hade ju haft en viss bild av mitt liv just nu, ett liv som skulle komma. Men den bilden har aldrig blivit verkligheten. Så just nu lever går jag omkring och är otrogen mot mig själv. Mot mitt liv som den skulle ha sett ut, om inte det blivit annorlunda. Konstigt nog hänger jag nog förtvivlande stark vid den där bilden, kan inte acceptera dess försvinnande.

Jag har någon gång hört hur en mamma till ett handikappat barn beskrev sina känslor efter barnets födelse som ett sorgtillstånd: man känner sorgen efter det liv man förlorat, eller den bild på framtida liv man haft, innan DET DÄR inträffade.

Jag känner liknande sorg just nu.