Mot ljusare tider?

Förra veckan och särskilt helgen tillhörde inte till de bästa dagarna i mitt liv. Efter en period då jag mådde hyfsat bra kom ett bakslag. Vad det nu beror på vet jag inte. En del runt omkring mig blev sjuka och förkylda, och det blir ofta så att jag påverkas av infektioner just på det sättet att min mage blir sämre. Det är kanske det som har hänt nu.

Flera dagar och nätter med mörka tankar. Vissa symptom liknar mycket det som var under hösten, vilket gör mig orolig och ledsen. Vad kan jag göra för att må bättre? Varför blir jag inte stadigare med behandlingen? Gör den över huvud taget någon skillnad? Jag har ju trots medicinen, säkert någon dag varje vecka som kan klassas som "magsjukedag". Jag vill inte ha det så. Inte heller vill jag att det som är nu utvecklas (går tillbaka) till status från i höstas.

I lördags hade jag en fin dag, trots allt. Vi var ute och fiskade. Något som jag inte gjort på länge. Inte denna vinter. Mest just på grund av min mage. Känns inte så rolig.
Men jag blev så arg på min kropp att jag bestämde mig att trotsa allt.

Det blev en korn kort men framgångsrik tur!

Vi hann även med fina, långa och givande samtal.
Det är så viktigt att känna stödet jag faktiskt har. Känna glädje.
För det är just glädje som gör dagarna ljusare.

Så även om jag fortfarande mår dåligt så känns det lite lättare nu.

Fynd

Har hittat två söta krukor på halva priset idag...
Lite oväntat impulsköp, men...
Se, i köket!
Vårstämningen har tågat in i vårt hem!

Nu är det bara att fynda passande gröna växter som ska få bo i krukorna.
Tiden idag har inte räckt till det, men det kommer säkert.

Ny vecka, nytt år, nya tag

Nu är årets första jobbvecka avklarad och jag ser fram emot helgen, även om den börjar med huvudvärk och kallt hus - värmen är inte igång och kylfirman har fortfarande jullov.

Från och med årsskifte jobbar jag nu 75%. Tyvärr orkar jag inte med mer jobb just nu, den reducerade arbetstiden är jobbig även den, men jag vill göra allt i min makt för att jobba åtminstone delvis. Visst har det varit tufft, känner av hur mycket det krävs att hålla igång min kropp. Men det får vara tufft, för det är bara så kul att jobba.

Jag har så småningom kunnat acceptera faktum att jag intre kan ställe upp med mer tid trots att vi är inne i det viktigaste projektet hittills. Jag gör vad jag kan, vad jag orkar, mer blir det inte. Jag lär mig fortfarande att säga nej, att känna av gränserna. Det där har inte funkat förut och det är fortfarande tufft. Varje gång jag går hem och jobbet ligger kvar känner jag mig som en svikare.

Men det är en del av priset.

Nytt år har inletts med ännu en förändring. Jag har slutat med p-piller. Har kommit till slutsatsen att det inte funkar så bra med p-piller och diarré. Rådfrågade min barnmorska tidigare i veckan och börjar med p-plåster i stället. Det är väl värt att testa.

Så, nytt år, nya tag!

Skogspromenad och förvirring

Vad härligt att kunna vara ute alla tre igen. En härlig, lycklig dag.
Allt blir lite lättare, lite ljusare, bara det finns någon nära mig, någon jag kan dela min glädje med.
Någon som säger fina, kloka ord. Och lyssnar.

Och rakt in på ett helt annat plan. Min kropp.
Det känns lite förvirrande.

Jag håller på att svettas ihjäl.
Att vakna genomsvettig på nätterna har jag vant mig vid, oavsett om jag har feber eller inte så svettas jag otroligt.
Men nu blir det även under dagen, och det är inga små svettdroppar utan riktiga floder!
Är jag hemma så är det bara att duscha och byta om, så det är lugnt, men är man ute så känns det inte riktigt kul att ha våta kläder på sig. Understa lager kan vara torr, men ändå känner jag av all fukt som stannar i mina kläder. Vill inte bli förkyld. Men att lägga av med utelivet är ingen lösning för mig.

Det kanske hormonerna som spelar galet?

Alla goda ting är tre eller?

Sista dagen på jobbet före jul. Och jag lyckades gå igenom extern granskning med bara några få anmärkningar. Känns bra!

Därvid slutar det goda just nu. Och en lång lista av mindre goda ting följer i stället.
Jag är dödstrött och har en femtimmars bilresa framför mig.
Det snöar så i helvete
Plogbilen kommer inte
Jag får ploga själv, trots punkt 1
Har fått blödningsåaterfall, och det är kraftigt nog att leda till ännu mer av punkt 1
Det gör ont, men det är inget nytt
På fredag måste jag ta vaccin vilket blir väl ingen höjdare heller (efteråt)

Jag får lägga mig och försöka sova lite innan resan.

I stället för sömnen

I stället för en ljuv soveftermiddag blev det snöskottning.
Jag orkar inte riktigt med den, men för att komma fram till "stora" vägen måste jag ändå göra någon minimal insats. Nu har jag alltså rensat den brantaste kurvan som annars lätt kan bli en riktig utmaning på vägen upp. Vägen lutar ordentlig och viker sig nästan dubbelt.

Jag har även fått tag i en läkare på telefontiden och fick lite upplysning om undersökningen på torsdag.
Lite high tec blir det. Eller Matrix. De ska tappa lite blod och märka mina vita blodkroppar med radioaktivt ämne, och sedan ska de ta, i flera omgångar, bilder med en "kamera" som registrerar just radioaktiviteten i min kropp. På så sätt får man en bild på inflammation i tunntarmen, något som kan vara svårt på vissa ställen. Tunntarmen är ju så lång, och det är bara korta stycken som man kan undersöka nerifrån, med en koloskop, eller från magen, under en gastroskopi.
Nu har det visat sig att jag har ett konstigt ställe någonstans och då kan man kolla om det fortfarande är inflammerat.

Just nu känns det bara jobbigt med den långa bilresan, jag är ju inte så pigg. Annars älskar jag långa bilresor, men just nu tar det emot.
Och sedan väntandet, det blir sammanlagt 6 timmar undersökningen ska ta.
Får ta med rikligt med läsmaterial...

Har inte berättat om det.
Han får ha en fortsatt lugn resa, vi ses ju ganska så snart.

För trött för helgen

Det är fredag, helgen börjar, och jag ligger i sängen. Skäms lite för mina ambitionslösa planer: sova, vila, sträcka ut mina ömma leder under det varma täcket, blunda, bara vara. Utan att vara ledsen eller nedstämd, bara trygg och stilla.

Och visst, det är ingen spännande helg jag står inför, ingen stor upplevelse som väntar. Just nu vill jag inte planera något. Men för en gångs skull struntar jag i att bedöma min livsstil. Det är just så som det är. Jag måste kompromissa med min kropp. Alla krafter går ut på att orka med jobbet måndag till fredag. Idag, efter dessa fem dagar, finns ingenting kvar i mig.

Är lite sugen på någon god fredagsmiddag i gott sällskap, men är för trött för att laga mat eller äta ute. Det känns så långt långt bort.

Så det får bli en annan gång.

Även om det skulle kunna kännas tungt att inse sin egen trötthet, så känner jag mig relativt nöjd. Jag har valt att jobba, jag behöver det för min självkänsla, mer än en utekväll eller lyxig middag.
Så får det bli alltså. Ta en timme i taget, stanna och känn efter.

Germinidfall från 2009 (Rymdkanalen)

...
Några timmar senare har jag tagit mig ut på en kort promenad med hunden. Skogen ser otroligt skönt under klar stjärnhimmel, frosten gör att alla konturer blir knivskarpa. Allt lyser. Och de höga granarna bakom huset har jag fått syn på några fina germiniderna som faller ner från himlen just nu. Det känns fint ändå, på något sätt. Med livet och allt. Även om man inte orkar, så är det så skönt att leva.

1:a jobbdag avklarad!

1:a dagen på jobbet idag!
Känns underbart i mitt huvud att kunna jobba igen.
Och träffa alla fina arbetskamrater!

Kroppen håller tyvärr inte med. Är helt slut, har sovit bort hela eftermiddag.

Är stolt över mig själv ändå! Jag klarar det!

Matkriget i mig

Detta med maten... Vad klarar jag av att äta? Vad känns jobbigt?

Tja, vad min mage klarar av beror lite på hur den mår. Under perioder då jag inte har någon aktiv inflammation så går det bra att äta nästan allt. Så har det varit stort sett de senaste två åren. Jag kan fortfarande ha bättre och sämre dagar, men känner inte av några tydliga symptomer och kan sova lugnt utan jobbiga toabesök.

Maten jag undviker blir då råa, fiberrika grönsaker och baljväxter, kan få ont i magen av dem eftersom jag har en förträngning i tarmen. Grönsaksdelen på min tallrik är, tyvärr, alltid lite begränsad. Jag försöker ändå testa mig fram, så länge jag mår bra, äta varierat och inkludera lite råkost också.

Däremot, under skov, då sjukdomen är aktiv, blir det allmänt jobbigt med maten. Tarmen mår då inte alls bra, blir sårig och svullen, vad jag än äter. Aptiten är borta på grund av både smärtorna och febern. Jag mår illa. Ja brukar då undvika även saker som jag annars klarar av, byter till exempel vanlig mjölk mot laktosfri. Detta för att underlätta magens arbete. Men det kan bli så pass jobbigt att jag kör endast på näringsdryckerna, fiberfria sorten. Jag avskyr den söta smaken, men det är den enda lösningen att vila magen lite. Samma gäller också för tiden då jag till exempel är på resa och det kan vara svårt med tillgång till toa.

Som sagt, vegetarisk mat eller raw food har jag svårt för. Även om det smakar bra! Å andra sidan vägrar jag äta kokt-fisk-potatismos-stuvade-morötter varje dag livet ut! Det blir nämligen varken gott eller hälsosamt i längden! Men det kräver mycket mod att testa nya saker, man är ändå ganska rädd att hamna fel. Måste även jobba mycket att äta sådant som jag kommer ihåg att jag mådde dåligt efteråt. Försöker inte koppla smärtan till vissa maträtter eller produkter, men rädslan och minnet av smärtan kan sitta ganska djupt. Det låter kanske dumt, men dumt nog är det så.

Ibland gäller det att ta ett djupt andetag och bara dyka in i sin egen rädsla!

Livet som är

Det är så underbart att vakna på morgonen och känna gemenskap.
Eller åtminstone de andras närvaro.
Närheten och värme.

Det känns tryggt att höra att min käraste andas bredvid.
I morse var det något speciellt, lite utöver den vanliga morgonstämningen.
Jag blev nästan tårögd av att höra delikata snarkningar och mysigt puffande,
ljud som kom inte från kudden bredvid mig utan från lite längre bort, från hundbädden.

Där låg och sov vår lilla sjukling, numera konvalescent.

Vad drömde han om?
Det får förbli väl hans söta hemlighet... fast jag kan tänka mig vad det var!

Hemma bäst

Nu är vi alla hemma igen!

Så ska det vara: matte-husse-vovve

Det känns så skönt att se hunden hemma igen, att se honom så pigg och glad.
Det är först nu jag kan se hur dåligt han var, nu när jag ser skillnaden så påtagligt!

Hoppas det går bara upp nu. Han kan fortfarande inte äta så mycket, endast en matsked specialfoder sex gånger om dagen.

Det är så himla lite, och med hans vanligtvis redan stora aptit så blir det inte lätt...

Sedan gäller det för oss båda, lättsmält men mycket näringsrikt ska det ätas!

Blogg on the go - min första gång

Det blir i och för sig ingen biokväll, men vem bryr sig?
Det är otroligt varmt, och vi har just haft en blåsig höstpromenad. Jag är alldeles svettig! Helt igenom våt blir man, när dygnsvariationen på kyla och värme blir på tok stora.
Testar mobila bloggen, by the way.

Mitt smultronställe. Alldeles intill huset.



Facebook: I don't know your name

Lägg till bildtext

En jobbig, omtumlande, men väldigt rolig och givande dag närmar sig sitt slut.
Och så, en ny gäst i trädgården så här i kvällens varma solljus.

Ljuvligt smakar kvällen.
Det doftar lugn och ro hemma hos oss.
Nu ska jag bara njuta och vara tacksam för allt omkring mig.

Solen börjar kika in även i köksfönstret

Efter gårdagens ridning kan jag knappast gå. Ingen träningsvärk, däremot stark inflammation som redan igår kändes komma igång.
Strunt samma.
Det var den bästa ridningen på länge. Allt kändes just precis lagom, allt satt.

Sådana stunder är otroligt viktiga. Även om jag får betala med ledvärk dagen efter.

Efterlyst: mina plättar!

Igår fick jag plötsligt en lysande tanke: jag ska steka plättar till lunchen.
En riktig bra lösning - några få stycken potatisar och sista ägget i kylen.

På kvällen fick jag sticka till ett föreningsmöte. Plättarna skulle svalna i en låda, bredvid kylen.
Hemkommen efter mötet fann jag dock en tom låda. Den stod fortfarande bredvid kylen.
Men den var tom.

Var är mina plättar?

Söndagsvandring

Dagens promenad vid Stor-Tubäcken

Dagens fynd - ett nerfallet fågelbo

Stress pur

Jag tror jag behöver det här...

Stora utmaningar idag. Stress, och många motstridiga känslor. Och trötthet. Inte nog med att jag har värsta blödningen, slita får man också.
Men sen, sen tog vi oss ut, på en promenad, kortare än vanlig, men intensiv. Och rogivande.
Idag får jag tacka mina fyra tassar. För att de finns och ger mig så mycket mer.
Livet blir bara bättre med dem!

Hemma igen!

 

Dagens promenad