Den vita liljan

Jag har just läst färdigt en roman jag skrev om tidigare här
Den vita liljan, alltså. En fantastisk och spännande berättelse om Catherina, en ung kvinna med stor gåva och stark personlighet, en värdelös dotter som får kämpa för sina rättigheter, eller snarare för själva livet, i medeltidens Sicilien, ett mansdominerat och hänsynslöst samhälle. Ett kärt fosterbarn. En förträfflig ryttare och lovande konstnär...

Det skulle vara ett långdraget inlägg om jag, även kortfattat, försökte beskriva hennes invecklade öde. Nej, det är bättre att läsa själv. Det blir stor läsupplevelse och njutning, jag lovar. Bokens handling fångar verkligen! Tycker man om färgrika, spännande och händelsefyllda sagor, så är boken i alla fall ett bra val. Här finns alla möjliga karaktärer, intriger, känslor, alltså allt som skall finnas i en saga. Den sparsamma, nästan ogenomskinliga iscensättningen gör att man glömmer förankringen i tid och plats. Det som händer i medeltida Sicilien kan lika bra utspelat sig i modern tid, eller någon annanstans.

Och som det vara skall, vid sidan om handlingen innehåller romanen den klassiska sagans alla drag: de markanta figurerna med sina svart-vita gestaltning blir till allegorier, deras uppgift består i att skildra olika moraliska värderingar eller likaså omoraliska attityder. Och detta sker konsekvent, för även om figurernas attityder påverkas och ändras under handlingens gång, så förblir de svart-vita även där.

Bortser man nu från handlingen så följer romanen sagans litterära regler även på det ideella planet. Romanen innehåller flera tankar och idéer som tillhör vår nutida världsåskådning, till exempel uppmaning att ta livet i sina egna händer, leva här och nu, tänka positivt, osv.

En saga alltså, lika spännande i handlingen som lärande i innehållet. Det här får vi alltså. Och inget mer. Allt som finns här, får vi serverat, färdigt, omisstydbart. Inget här är outsagt, ingenting får vi gräva efter själva, kämpa för. Och just detta kan bli lite irriterande. Är irriterande. Alltför enkelt, alltför uppenbart.

Det handlar alltså om läsarens inställning. Förväntar man sig en utvecklingsroman med djup psykologisk insikt, motsägelsefulla och komplicerade emotioner, tankar som skymtar och försvinner, så hamnar man helt fel här. Jag tycker det är bra med sagor, även för vuxna, men tar jag en bok i mina händer, förväntar jag mig ändå lite mer. Eller lite mindre i vissa punkter.

När Herman Bang i Ludvigsbacke skapar en själsbild, så är den så lätt och bräcklig, att man knappast vågar andas, av rädslan att gå miste om det som just utspelar sig framför våra läsarögon. Den vita liljans figurer däremot tål att bankas på, sparkas och vändas uppochner. Bestämda. Beständiga. Långt ifrån verkligheten.