Till dig som gått bort

Alla helgons dag. För mig är den här veckan minnenas tid.
Jag vill minnas de som gick bort. Och ändå lever kvar i mina minnen.
Så levande ibland att det gör ont.
Och ibland så nära att jag känner mig trygg och lugn.

Kära, älskade mormor. Det här inlägget är ditt.
Det handlar om dig.
Hur jag minns dig.
Hur jag saknar dig.

Bara jag fick syn på dig, gående där borta, på gatan,
sakta, sakta, i dina egna tankar
aldrig skyndande. aldrig slarvig.
Men inte släppande eller uppgiven heller.
Du tog dig tid.

Dina tygkassar.
Dina smörgåsar.

Alltid i tid
Ingenting lämnades åt slumpen.

Dina papperslappar!
Fyllda med småsmå anteckningar
Dina tankar kämpade om plats på de minsta pappersbitar
Klippta ur gamla almanackor.
Varje tanke, varje fråga fick sin plats där
Det var ditt sätt att få ordning på världen
Tama den
Få struktur på tillvaro.

Vad jag önskar nu
är att höra dig ropa på mig
som vanligt
är det ett annat namn
din dotters istället för mitt eget
men det gör detsamma
du har nämligen något viktigt att säga
och det är till mig du talar
då spelar namnet desamma

Och så de där stunderna
I trädgården
Du och ditt mellanmål
Och hunden som alltid var hungrig, enligt dig.

Du delade av dig
Tack, tack för att du gjorde det

Och så våra sista stunder
Så nära varandra
Fast så ovetande.
Du sa "tack", jag minns
"Tack för att vi kunde prata så fint
nu känner jag mig bättre"

Jag kommer alltid att älska dig, mormor
Du är mig nära i varje stund
Men saknar dig, ändå.

"Helga" av Anna Ancher... ungefär så här skulle jag kunna minnas dig, mormor...