Det är så bra med bra biotips! Tidigare i veckan berättade en av mina vänner om en film hon blivit tipsat om. Hon visste egentligen inte mycket mer att den gick på folkets bio och skulle vara bra...
Jaha, tänkte jag, det skulle vara trevligt att få veta mer innan man vågar sig ut en torsdag kväll. Så jag tittade in i bioprogrammet och fann minsann en film, en som jag redan hade hört otroligt bra recensioner om. Jag såg en scen ur filmen på teve och fastnade redan då för den. Jag fick strax därefter konstatera att det skulle bli sista kvällen filmen går i bio här i stan. Oj, det var klart, den måste man se!
I och med att det var torsdag så var det extra svårt att ta sig upp senare på kvällen. Ju längre in i arbetsveckan, ju tröttare jag blir. Och min vän i telefontrådens andra ändan befann sig i liknande läge. Men vi bestämde oss att sparka oss själva i baken. Till slut lyckades vi lämna våra trygga och varma soff-o-plädkokonger och ta oss fram till stan. Och efteråt kan jag bara konstatera att det skulle ha varit en ren katastrof om vi inte hade fått oss på benen.
Filmen var nämligen en enastående upplevelse. En film man absolut inte kan missa.
Laurence anyways
I filmen möter vi ett par, Laurence och Frederique. Han, en ung, begåvad lärare, håller just på att skriva sin debutroman. Hon, en driven och framgångsrik filmassistent med lovande karriär. Det gör nästan ont att se deras lyckliga kärleksrelation, hur de strålar av glädje, liv, hur de förstår varandra nästan instinktiv.
Tills han en dag yttrar sin önskan att bli kvinna. Han berättar helt enkelt att han är en kvinna. I en mans kropp. Att han hatar sin manliga kropp och vill inte längre leva i en lögn, för så känns det för honom. Han har redan fattat sitt beslut. Nu gäller det bara att ta ställning till detta faktum.
Vilken intimitet i dessa scener. Det känns nästan obehagligt nära. Nära den intima kärleken, och nära svek. För sveket kommer.
Någonstans i mitten av historien insåg jag plötsligt att hela det där med könsbytet inte står i centrum längre, det har aldrig varit den centrala problematiken, även om man förväntar sig att det blir så. Att filmen blir till ett studium av transsexualiteten. Men efter ett tag försvinner frågan om Laurence är mer kvinnlig eller manlig. Jag ertappade mig även på att inte längre lägga märke till hur han var klädd, om han hade makeup på, osv. eftersom fokus låg absolut inte där. Och det tyckte jag var så bra med filmen. Regissören, den unge och ack så begåvade Xavier Dolan, med bara 23 år, har lyckats skildra transsexualiteten och könsbyte med någon slags värdighet. Man tar in de verkliga problemen, kärleken, förhoppningar och förväntningar i en relation, isolering, närhet, allt detta som når djupare en bara kläder och peruk. Han visar en människa, inte en transsexuell. För det handlar ju till slut om en person, inte om ett eller annat kön. Bakom det finns alltid någon.
Jag älskade de intima scenerna´, där allt som visades var den verkliga intimiteten, inte sex. Intima samtal, skratt, skämt, diskussioner, små elakheter, gester, allt som utgör den sanna intimiteten. Det är ovanligt att avstå från sexscener i en film som handlar om en kärleksrelation. Och just därför kändes det kanske så obehagligt nära, så intimt, mycket mer än om man skulle ha sett paret ha sex.
Hela filmen var packat med otroligt artistiska bilder, med färger och ljud i samspel. Man blev nästan full av att titta på filmen, berusad av rena skönheten i bilderna. Och så musiken, alla gamla låtar, the Cure, Depeche Mode och Craig Armstrong.
Ruset sitter ännu, efter några dagar.
Jaha, tänkte jag, det skulle vara trevligt att få veta mer innan man vågar sig ut en torsdag kväll. Så jag tittade in i bioprogrammet och fann minsann en film, en som jag redan hade hört otroligt bra recensioner om. Jag såg en scen ur filmen på teve och fastnade redan då för den. Jag fick strax därefter konstatera att det skulle bli sista kvällen filmen går i bio här i stan. Oj, det var klart, den måste man se!
I och med att det var torsdag så var det extra svårt att ta sig upp senare på kvällen. Ju längre in i arbetsveckan, ju tröttare jag blir. Och min vän i telefontrådens andra ändan befann sig i liknande läge. Men vi bestämde oss att sparka oss själva i baken. Till slut lyckades vi lämna våra trygga och varma soff-o-plädkokonger och ta oss fram till stan. Och efteråt kan jag bara konstatera att det skulle ha varit en ren katastrof om vi inte hade fått oss på benen.
Filmen var nämligen en enastående upplevelse. En film man absolut inte kan missa.
![]() |
Bildkälla: www.imdb.com |
Laurence anyways
I filmen möter vi ett par, Laurence och Frederique. Han, en ung, begåvad lärare, håller just på att skriva sin debutroman. Hon, en driven och framgångsrik filmassistent med lovande karriär. Det gör nästan ont att se deras lyckliga kärleksrelation, hur de strålar av glädje, liv, hur de förstår varandra nästan instinktiv.
Tills han en dag yttrar sin önskan att bli kvinna. Han berättar helt enkelt att han är en kvinna. I en mans kropp. Att han hatar sin manliga kropp och vill inte längre leva i en lögn, för så känns det för honom. Han har redan fattat sitt beslut. Nu gäller det bara att ta ställning till detta faktum.
Vilken intimitet i dessa scener. Det känns nästan obehagligt nära. Nära den intima kärleken, och nära svek. För sveket kommer.
Någonstans i mitten av historien insåg jag plötsligt att hela det där med könsbytet inte står i centrum längre, det har aldrig varit den centrala problematiken, även om man förväntar sig att det blir så. Att filmen blir till ett studium av transsexualiteten. Men efter ett tag försvinner frågan om Laurence är mer kvinnlig eller manlig. Jag ertappade mig även på att inte längre lägga märke till hur han var klädd, om han hade makeup på, osv. eftersom fokus låg absolut inte där. Och det tyckte jag var så bra med filmen. Regissören, den unge och ack så begåvade Xavier Dolan, med bara 23 år, har lyckats skildra transsexualiteten och könsbyte med någon slags värdighet. Man tar in de verkliga problemen, kärleken, förhoppningar och förväntningar i en relation, isolering, närhet, allt detta som når djupare en bara kläder och peruk. Han visar en människa, inte en transsexuell. För det handlar ju till slut om en person, inte om ett eller annat kön. Bakom det finns alltid någon.
Jag älskade de intima scenerna´, där allt som visades var den verkliga intimiteten, inte sex. Intima samtal, skratt, skämt, diskussioner, små elakheter, gester, allt som utgör den sanna intimiteten. Det är ovanligt att avstå från sexscener i en film som handlar om en kärleksrelation. Och just därför kändes det kanske så obehagligt nära, så intimt, mycket mer än om man skulle ha sett paret ha sex.
Hela filmen var packat med otroligt artistiska bilder, med färger och ljud i samspel. Man blev nästan full av att titta på filmen, berusad av rena skönheten i bilderna. Och så musiken, alla gamla låtar, the Cure, Depeche Mode och Craig Armstrong.
Ruset sitter ännu, efter några dagar.