Igår var jag och en alldeles underbar vän till mig på bio.
Vi såg Förälskad i Rom, en film jag länge väntat på och sett fram emot.
Jag älskar ju alla Woody Allens filmer, deras charmiga, lite gammaldags stämning, enastående humor.
Jag uppskattar hans syn på oss människor. Ibland helt tokiga, med våra små synder och dumheter, men ändå värda att behandlas med respekt.
Woody Allen ser på världen med både respektfulla och skarpt kritiska ögon, på en och samma gång. Och det är möjligt, faktiskt. Han är väl mästare på att iakta, lyfta de små detaljer som gör oss just till oss själva. Och samtidigt. Vilken iscensättning! Helheten, så enkelt, men så träffande! Den måste man se. Vet inte om jag kommer att se den så många gånger som vissa andra Allens filmer, inte sällan över tio gånger... Förälskad i Rom gjorde mig dock lite deppig. Visst var handlingen rolig och underhållande, men bakom fasaden...
Vi såg Förälskad i Rom, en film jag länge väntat på och sett fram emot.
Jag älskar ju alla Woody Allens filmer, deras charmiga, lite gammaldags stämning, enastående humor.
Jag uppskattar hans syn på oss människor. Ibland helt tokiga, med våra små synder och dumheter, men ändå värda att behandlas med respekt.
Woody Allen ser på världen med både respektfulla och skarpt kritiska ögon, på en och samma gång. Och det är möjligt, faktiskt. Han är väl mästare på att iakta, lyfta de små detaljer som gör oss just till oss själva. Och samtidigt. Vilken iscensättning! Helheten, så enkelt, men så träffande! Den måste man se. Vet inte om jag kommer att se den så många gånger som vissa andra Allens filmer, inte sällan över tio gånger... Förälskad i Rom gjorde mig dock lite deppig. Visst var handlingen rolig och underhållande, men bakom fasaden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar