Det finns en underbar och fin människa som jag gärna skulle träffa oftare. Tyvärr, vi bor så långt ifrån varandra att det får räcka med några kvällar om året. Då går vi och fikar eller äter middag tillsammans.
Ändå har hon varit mycket mer närvarande i mitt liv än flera andra nära personer.
Det är väl framför allt hennes ärlighet jag uppskattar. Hon är ärligt mot sig själv, och mot andra, mot mig. Men det är en sorts ärlighet som värmer och lyfter i stället för att vara förgörande, obekväm, nedsättande.
Vi träffades när vi båda var på sjukhuset, en väldigt jobbig tid. Jag visste inte vilken vändning mitt liv skulle ta, var totalt vilse i allt det där, trivdes inte med att vara sjuk, att acceptera detta som en del av mitt liv. Hon hjälpte mig mycket att få ordning på mina tankar, vi stödde varandra, även om våra problem var av helt olika natur.
En person med mer empati har jag aldrig träffat. Det är väl därför jag litar så gränslöst på henne, på vår vänskap.
Idag mår jag tusen gånger bättre än jag gjorde då, på sjukhuset. Och det gör hon också, hoppas jag.
Men vår vänskap blir bara större och större. Hon har blivit en av de viktigaste personerna i mitt liv. Trots avståndet som är mellan oss, rent geografiskt.
Vid olika tillfällen kan vi fortfarande ge pepp och stöd åt varandra. Det hönder ofta att en av oss får ett litet vykort i brevlådan, en hälsning med ord som värmer, med ord som på ett otroligt sätt passar bra just i det här ögonblicket. Trots att vi inte talat om saken!
Jag är så tacksam att hon finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar